Revolutionens outhärdliga lätthet
Vi gick ut i ett soligt Jerevan och insåg att detta verkligen var en revolution. Inte en våldsam och aggressiv, utan en glad och vänlig sådan.
När jag en söndag
eftermiddag beslöt att jag skulle åka till Jerevan hade jag ingen aning om att landets premiärminister följande dag skulle avgå. Jag hade dåligt samvete för att jag hade skrivit så lite om demonstrationerna som hade pågått i över en vecka, och jag visste att det bara finns ett sätt att fatta vad som pågår i ett land. Man måste vara på plats och därmed jämnt. Jag borde ha åkt tidigare, men nu skulle det i alla fall bli av.
Vi landade tre på morgonen och hann sova några timmar innan vi väcktes av vuvuzelorna. Tillsammans med fotografen Oksana Jusjko gick vi ut i ett soligt Jerevan och insåg att detta verkligen var en revolution. Inte en våldsam och aggressiv, utan en glad och vänlig sådan. Unga, leende, sjungande människor på gatorna. Taxichaufförer som inte svor över att vägarna blev blockerade utan tutade i solidaritet. En växande folksamling på Republikanska torget, människor som ständigt upprepade:
– Den här gången ger vi inte upp. Nu står vi här tills han avgår.
Hela tiden tänkte jag på gatorna i Kiev år 2014. På hur det slutade på Majdan – över hundra döda, blod och hjärnsubstans på gatstenarna. Ingenting kunde få mig att tro att den armeniska premiärministern Serzj Sargsian, stöpt i samma sovjetiska form som Viktor Janukovytj, skulle vara förnuftig nog att lämna sin post.
Jag hade fel.
Sargsian avgick på eftermiddagen. När beskedet kom vågade jag inte twittra ut nyheten förrän de internationella nyhetsbyråerna hade bekräftat den. Då var det redan för sent – telefonen gick inte att använda eftersom nätet var överbelastat. Hela Republikanska torget formligen gungade av glädje, det slogs på trumma och dansades den armeniska folkdansen kotjari. Då och då genljöd torget av det isländska fotbollslandslagets vulkanramsa.
När vi hade levererat allt material gick vi ut på gatan bara för att titta på all glädje. Vi stoppades av ett gäng killar som hade ställt upp ett plastbord mitt på vägen och delade ut sött rödvin i små plastglas.
Jag drack det söta vinet och tänkte på hur besvikna alla dessa människor kommer att bli. Inget land går att reformera över en natt, de korrupta postsovjetiska eliterna har visat sig vara häpnadsväckande livskraftiga i Georgien, i Ukraina och Kirgizistan. Armenien är inget undantag.
Ändå var det
underbart att få vara med om denna stund av lycka för ett litet folk som i århundraden har utsatts för folkmord, ockupation och assimilationsförsök. Deras stund av glädje över att man på ett fredligt sätt lyckades tvinga fram maktskifte, utan en enda dödad. Att det alltid finns hopp, också i trasiga postsovjetiska länder med deras häxbrygd av korruption, nationalism och maktmissbruk.
När jag lade mig elvatiden på kvällen hörde jag fortfarande musik utanför. Armenierna dansade kotjari.