Nostalgitripp med suverän Nilsson
■ En nostalgitripp blir det minsann då Lisa Nilssons genombrottsalbum Himlen runt hörnet firar 25-årsjubileum. Men också ett porträtt av en bombsäker och mångsidig sångerska som fascinerade ett fullsatt Finlandiahus. KONSERT
Lisa Nilsson:
Himlen runt hörnet 25 år. Finlandiahuset 28.4.
Vad sysslade ni med 1992? Själv gick jag ännu i lågstadiet och lyssnade rätt ofta på en fin skiva från grannlandet i väster, nämligen Himlen runt hörnet med en viss Lisa Nilsson.
Vad jag gjorde i lördags? Jag bänkade mig i ett fullsatt Finlandiahus för att höra Lisa Nilsson framföra just den skivan rätt upp och ner, från början till slut. Det var bara att luta sig tillbaka och njuta av resan, för vid det här laget är Lisa Nilsson minsann så meriterad och bombsäker, att man inte behöver oroa sig för något. Efter paus bjöd hon på en rad andra godingar från den egna karriären, som musikaliskt breddar paletten från soulpoppen på Himlen runt hörnet mot mer rockiga tongångar och ett mer visaktigt tilltal. Pianoballaden Säg det igen hörde till höjdpunkterna. Nilsson bjöd också på några läckra covers från tv-insatsen i Så mycket bättre samt en överraskande Whitney Houston-cover som encore.
För mig var det intressantaste ändå hur hon tacklar Himlen runt hörnet och dess 25-årsjubileum i höstas. En megaframgång och ett genombrott som detta är självklart en välsignelse, men kan också bli en börda. Som artist är man hela tiden på väg framåt, medan publiken ibland tycker att artisten borde stanna upp i något avgörande ögonblick man själv gillar. Hur finner man tonen för en stilig nostalgitripp av detta slag?
Variationer i jazzanda
Tonen, ja den sitter som berg. Himlen runt hörnet-materialet speglar himla fint Lisa Nilssons bakgrund inom jazzen och soulen. Fraseringen är elastisk och lekfull, och speciellt de två körsångerskornas medverkan gör att Nilsson själv får gott om plats för att variera melodier, kasta sig ut i improvisationer – helt i jazzanda med andra ord. Det känns skönt just i ett sådant här fall, där man lätt kunde stelna i upprepning. Rösten har mörknat en del och Nilsson använder mer kraft i höjden än då det begav sig. Att 25 år mer på nacken ger mer djup åt en del av texterna kan man väl utgå ifrån – när skivan kom ut var sångerskan bara 22 år gammal och hon har sett en del av livet sedan dess.
Bandet (sex instrumentalister och två sångerskor) levererar en god portion groove, som håller sig rätt nära ursprungsarrangemangen (en del av musikerna var med redan då). Om något låter lite väl nostalgitrippsaktigt är det nog klaviaturerna, som soundmässigt så tydligt andas 1990-talets början att man emellanåt drar ofrivilligt på munnen. Men alla trender gör ju ständigt comeback, även inom populärmusiken. När det gäller elgitarrer är det betydligt vanligare att sträva efter historiska sound.
Diva utan later
Jazzbakgrunden ger sig till känna även som ett organiskt samspel med musikerna – inga divalater här inte, musikerna får gott om utrymme, speciellt Jonas Kullhammar på saxofoner och flöjt. Men man kommer helt enkelt inte undan ordet diva när Lisa Nilsson skrider in på scenen i helsvart lång klänning, däremot har handlar inte om later utan om lugn i det man står för.
Mellansnacket är stiligt och genomtänkt, och då kvällens huvudperson blickar tillbaka på albumet som satte fart på karriären tecknar hon samtidigt en bild av musikbranschen. Om hur killarna på Diesel Music tyckte flickan hade fått så dåliga låtar att sjunga hittills. Om hur hon inte ville göra pappa besviken genom att sjunga ”lättköpta kommersmelodier”. Det gläder mig också att Mauro Scocco, som skrev samtliga låtar på Himlen runt hörnet, får den uppmärksamhet han förtjänar. Att Lisa Nilsson är en stark förebild för vilken kvinna i musikbranschen som helst klarnar senast då hon levererar klarspråk: ”Man anses svår när man tänker på kvalitet. Men här ser ni att man kan tänka på kvalitet, vara kompromisslös – och förbannat populär!”
TOVE DJUPSJöBACKA