Vårt stora äventyr
Så var det plötsligt över. Dörren till skrivsalen stängdes bakom mig och med miniräknaren i ena handen och matkorgen i den andra stannade jag upp. Det är över. Precis som i Sagan om ringen när Frodo förstör härskarringen genom att slänga ner den i elden tillsammans med Gollum, så kändes det. Efter nästan tre år av att analysera, recensera, motivera och diskutera så har vi, abi18, kommit så långt att studentskrivningarna är över. Och det känns tomt.
Alla abiturienter har spritts för vinden. Några arbetar, några är ute och reser, en annan läser frenetiskt till ett kommande inträdesprov. Snabbt byttes våra identiteter ut från abiturienter till … ja, vadå? Jag vet inte. Jag känner mig utan sammanhang. Ända sedan den första kursen har jag sparat alla anteckningar jag gjort i gymnasiet. Varför har jag ingen aning om, jag tänkte väl att de skulle vara bra att ha någon dag. När jag nu läser igenom mina spretiga anteckningar om biosfären eller engelska idiom ångrar en del av mig att jag inte njöt mera av biologilektionerna, som jag då tyckte var så himla svåra och inte värst intressanta. Att jag inte insåg att ingenting varar för evigt, inte ens en biologilektion. Nu är jag ute i kylan, på väg mot nästa okända destination.
Gymnasiet är en viktig tid i livet. Man jobbar sig uppåt från en nervös gulnäbb till en förväntansfull tvåa till en konstant stressad abiturient, men alltid med en sak i sikte: framtiden. Du vågar drömma och nästan ingenting känns omöjligt. Men på trean måste du plötsligt välja utifrån dina prestationer. Ta en risk, våga satsa, besluta sig. Då fegar många ur och drömmen förblir kanske inget mera än en dröm.
När jag tänker tillbaka på min gymnasietid kommer jag ihåg alla morgnar jag lutat huvudet mot ett kallt bussfönster och sovit en stund före skoldagen. När tvåorna knyckte alla soffor i källaren från oss som då gick på ettan. När min kompis somnade på en finsklektion. När det aldrig fanns tillräckligt med stolar på lektionerna i samhällslära så vi var tvungna att rusa genom korridorerna, hoppa över skolväskor och knuffas för att hinna få en plats.
Det finns så många små minnen, för vi har gjort så mycket. Jag skulle inte ha kunnat få en bättre gymnasietid och jag är tacksam att Lina, 16, valde att stanna i hembyn i några år till, fastän hon ville långt bort efter högstadiet. Nu vill jag bara stanna kvar i tryggheten som Topeliusgymnasiet är för mig.