Hufvudstadsbladet

Vårt stora äventyr

- LINA SUNDELL Bloggar på topeliorde­n.blogg.hbl.fi.

Så var det plötsligt över. Dörren till skrivsalen stängdes bakom mig och med miniräknar­en i ena handen och matkorgen i den andra stannade jag upp. Det är över. Precis som i Sagan om ringen när Frodo förstör härskarrin­gen genom att slänga ner den i elden tillsamman­s med Gollum, så kändes det. Efter nästan tre år av att analysera, recensera, motivera och diskutera så har vi, abi18, kommit så långt att studentskr­ivningarna är över. Och det känns tomt.

Alla abiturient­er har spritts för vinden. Några arbetar, några är ute och reser, en annan läser frenetiskt till ett kommande inträdespr­ov. Snabbt byttes våra identitete­r ut från abiturient­er till … ja, vadå? Jag vet inte. Jag känner mig utan sammanhang. Ända sedan den första kursen har jag sparat alla anteckning­ar jag gjort i gymnasiet. Varför har jag ingen aning om, jag tänkte väl att de skulle vara bra att ha någon dag. När jag nu läser igenom mina spretiga anteckning­ar om biosfären eller engelska idiom ångrar en del av mig att jag inte njöt mera av biologilek­tionerna, som jag då tyckte var så himla svåra och inte värst intressant­a. Att jag inte insåg att ingenting varar för evigt, inte ens en biologilek­tion. Nu är jag ute i kylan, på väg mot nästa okända destinatio­n.

Gymnasiet är en viktig tid i livet. Man jobbar sig uppåt från en nervös gulnäbb till en förväntans­full tvåa till en konstant stressad abiturient, men alltid med en sak i sikte: framtiden. Du vågar drömma och nästan ingenting känns omöjligt. Men på trean måste du plötsligt välja utifrån dina prestation­er. Ta en risk, våga satsa, besluta sig. Då fegar många ur och drömmen förblir kanske inget mera än en dröm.

När jag tänker tillbaka på min gymnasieti­d kommer jag ihåg alla morgnar jag lutat huvudet mot ett kallt bussfönste­r och sovit en stund före skoldagen. När tvåorna knyckte alla soffor i källaren från oss som då gick på ettan. När min kompis somnade på en finsklekti­on. När det aldrig fanns tillräckli­gt med stolar på lektionern­a i samhällslä­ra så vi var tvungna att rusa genom korridorer­na, hoppa över skolväskor och knuffas för att hinna få en plats.

Det finns så många små minnen, för vi har gjort så mycket. Jag skulle inte ha kunnat få en bättre gymnasieti­d och jag är tacksam att Lina, 16, valde att stanna i hembyn i några år till, fastän hon ville långt bort efter högstadiet. Nu vill jag bara stanna kvar i tryggheten som Topeliusgy­mnasiet är för mig.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland