Renässans för Norden?

När det världspolitiska läget blir alltmer osäkert och komplicerat framstår Norden för många som ett intressant och tryggt alternativ. Ändå har ett fördjupat nordiskt samarbete fortfarande svårt att ta fart.

Få regioner i världen har en sådan tydlig gemensam värdegrund som de nordiska länderna. Nordiska rådet sammanfattar dessa värderingar i begreppen tillit, öppenhet, hållbarhet, innovation och jämställdhet. Andra lyfter fram rättstraditioner, folkbildning, kulturliv, ett starkt civilsamhälle, välfärdsstaten samt en förvaltningskultur som präglas av öppenhet och omutbarhet.

Det nordiska samarbetet är viktigt eller rentav mycket viktigt. Det anser i alla fall över 90 procent av de tillfrågade nordborna i en aktuell undersökning. Särskilt gäller det inom försvar och säkerhet, vilket inte är så konstigt med tanke på Östersjöns allt större militärstrategiska betydelse. Det militära samarbetet, inte minst mellan Sverige och Finland, har också blivit allt intensivare, men helt överens om bästa strategin är man inte. Sverige försöker att på egen hand försäkra sig om att de bilaterala relationerna med USA är tillräckligt goda för att utgöra skydd vid en eventuell konflikt, medan Finland, liksom Danmark snarare vill ha ett förstärkt försvarssamarbete inom EU.

Andra områden där det råder större samsyn är inom kultur, forskning och utbildning. Till kultur får man väl räkna hanteringen av det nordiska varumärket och här är man rörande överens om att den positiva Nordenbilden numera inte är självklar, utan måste försvaras mot olika typer av förvanskningar. Ett bra exempel är The Nordics, som är Nordiska ministerrådets projekt för varumärkesprofilering.

Bengt Wahlström är svensk civilekonom, omvärldsanalytiker och författare med framtidsfrågor som specialitet. ”Frågan är hur vägen mot ett fördjupat nordiskt samarbete skulle kunna se ut?”

Förra året gav The Nordics finansiering åt 51 projekt i 25 länder för att stärka varumärket och sprida våra gemensamma värderingar.

Ett annat initiativ från Nordiska ministerrådet är den rapport som presenterades i november förra året om det framtida nordiska samarbetet inom utbildning, med bland andra Thomas Wilhelmsson, kansler emeritus vid Helsingfors universitet som författare. Rapporten lyfter fram ett antal punkter som behöver diskuteras och åtgärdas som en gemensam utbildnings- och arbetsmarknad i Norden, behovet av ett gemensamt kunskapsunderlag, gemensamma nordiska digitala plattformar för utbildning och till sist den nordiska identiteten och bildningen.

I forskningsvärlden är man också mestadels överens om behovet av nordiskt samarbete. Så till exempel har konsortiet ReNEW (Reimagining Norden in an Evolving World), som består av sex lärosäten och leds av Helsingfors universitet, fått över fyra miljoner euro av Nordforsk för att skapa strategiska samarbeten och ett nytt perspektiv på Norden både inifrån och globalt.

På andra områden är det dock sämre med grannsämjan. Det gäller särskilt ekonomi och näringsliv, där de nationella särintressena nästan alltid får gå före. Nordeas flytt av huvudkontoret från Stockholm till Helsingfors, till exempel, sågs inte med blida ögon av den svenska reger-

ingen. Ett ännu tydligare lågvattenmärke för det nordiska samarbetet var hanteringen av flyttbeslutet av Europeiska läkemedelsmyndigheten, EMA från London till någon annan plats efter brexit. Vid omröstningen åkte såväl Helsingfors som Stockholm ut i den första omröstningen, men Köpenhamn var kvar. Sverige valde då att i andra omgången inte rösta på Köpenhamn utan i stället på Milano (till sist vann Amsterdam efter lottning) vilket föranledde den danske utrikesministern att anklaga Sverige för att ha svikit det nordiska samarbetet.

Ett annat område som kan ställa till med friktioner grannländerna emellan är migrationen, tydligast manifesterat i passkontrollerna mellan Danmark och Sverige. Att försöka harmonisera skatter och socialförsäkringar är också en svår nöt att knäcka.

Så allt är inte frid och fröjd i den nordiska familjen, men mycket pekar ändå på att samarbetet kan komma att fördjupas, inte minst med tanke på vad som händer i omvärlden och då särskilt efter brexit. Den verkligheten skapar nya förutsättningar inom EU. Tidigare har regionala block varken uppmuntrats eller fungerat särskilt väl inom organisationen, men det har ändrats. Ett tydligt exempel är Visegrad-länderna (Polen, Tjeckien. Slovakien och Ungern) och deras gemensamma motstånd mot EU:s flyktingpolitik. Ett block i vardande är Tyskland–Frankrike, som i så fall kommer att bli ett verkligt kraftcentrum.

Ett Norden, som agerade gemensamt, helst med någon form av samarbete med de baltiska länderna, skulle kunna bli en kraft att räkna med. Tillsammans har länderna över 20 miljoner invånare och om Baltikum räknas in, utgör regionen den fjärde största ekonomin i EU efter brexit. Det skulle även räcka till en plats i G20-gruppen. Redan i dag lär man säga i Bryssel att Norden är tillräckligt stort för att irritera, men för litet att spela roll i EU, och det sistnämnda skulle således gå att ändra på.

Frågan är hur vägen mot ett fördjupat nordiskt samarbete skulle kunna se ut? Under årens lopp har det regelbundet dykt upp mer eller mindre realistiska förslag till en sådan fördjupning, som ofta utgått från Förbundsstaten Norden som ett slutmål, med allt från ekonomi och utrikes- och säkerhetspolitik till forskning och kultur gemensamt. Gärna med någon form av valt statsöverhuvud. Verkligheten har visat att den vägen inte är framkomlig, åtminstone inte inom en överblickbar framtid.

Återstår vad som kanske just kännetecknar den nordiska modellen – små, pragmatiska steg. Inget nordiskt medborgerskap, men däremot kanske gemensamt elektroniskt ID som skapar en enklare vardag för dem som pendlar, och ökar möjligheten till nordisk integration. En satsning på kommunikation med fler och bättre järnvägar i öst-västlig riktning, där det kinesiska intresset för att bygga och finansiera en höghastighetsbana mellan Stockholm och Oslo är en kittlande tanke, om än med vissa tvivel för de kinesiska avsikterna. Och när kittlande tankar ändå kommit på tal – vad sägs om att försöka förverkliga hyperloopen mellan Helsingfors och Stockholm?

För det finns betydligt dystrare framtidsbilder av Norden också, som den dystopiska serieberättelsen Scandorama – en ny stat som de nordiska länderna i sin självgodhet skapar. En idyllstat som stänger sina gränser och som på alla sätt försöker bli ett vackert och rent samhälle. Skriven av Hannele Mikaela Taivassalo och ritad av Cathrine Anyango – i sig ett nordiskt samarbete.