Urbant gnag tilltalar bred publik
Att fördomsfritt förena olika musikstilar med urbana texter om bland annat livets skuggsidor. Det är Helsingforstrion Atomirottas framgångsrecept.
Det är en gråmulen onsdagseftermiddag på Tavastvägen i Sörnäs i Helsingfors. Jag har stämt träff med medlemmarna i Atomirotta för en intervju på en bar som öppnar klockan 14. Utanför baren står Rane Raitsikka (Harri Jäntti), gitarrist i Atomirotta, och skriker upprört i telefon. Strax innan klockan 14 avslutar han samtalet.
– Usch, vilken dålig journalist från landsortstidningen. Hans frågor var helt usla. Lovar du att inte ställa samma frågor, säger Rane argt.
Inom kort dyker bandkompisarna Mikko Sarjanen och Jyrki Pajunen upp. De lugnar ner den hetlevrade Rane, som efter att ha fått i sig en bit hamburgare och den alkoholfria ölen, är på bättre humör. Atomirotta är aktuell med ett tredje album och en kalender full med spelningar i vår och sommar. Bandets utgivningstakt på skivfronten har varit intensiv med tre album på lika många år.
– Utgivningstakten kunde vara ännu snabbare – åtminstone är det önskemålet från vår promotor. Vi har material för betydligt fler låtar, men väljer tills vidare att ta det lugnt. Vi är inte ett traditionellt band som samlas för att träna låtar. I stället byggs låtarna upp genom olika beståndsdelar – lite som att lägga ett pussel. Det roliga är att vi aldrig riktigt vet var vi står när vi skapat färdigt, säger Rane.
Pajunen och Sarjanen intygar att Rane fungerar som bandets pådrivare och mycket av Atomirottas låtskrivarprocesser kretsar kring hans komponerande. Ranes barn fungerar som hans största inspirationskälla. Bandets namn får en att fundera om det är musik för barn.
– Vi får mycket respons av barn som gillar vår musik. Det är inget vi funderat över, men kanske våra slagkraftiga refränger och de inte alltför svåra texterna tilltalar barn, säger Pajunen.
På det nya albumet medverkar också Dizzy Reed, som är känd som klaviaturspelare i Guns N’Roses och Gene Trautmann, som spelat trummor i Queens of The Stone Age.
– De är sjyssta kompisar från min tid då jag bodde i Los Angeles. Det var oerhört fint att de hade tid för att medverka på skivan och de har upplevt en stor glädje över att vara med. Vi har inte med dem för att skapa rubriker och påskynda skivförsäljningen, säger Rane.
– Och språket utgör inget hinder, även om vi sjunger på finska. Det har en stor betydelse att de känner Rane och vet hur han tänker musikaliskt, säger Sarjanen.
Atomirotta räds ändå inte att ta upp ”tunga” ämnen som till exempel utslagna människors öden om hur det är att vara djupt nere i träsket i ett beroende av knark och alkohol eller äldre människors självmord. Rane Raitsikka har själv erfarenheter av ett långt drogmissbruk.
– Tyvärr tror jag att vi i Finland är på väg in i allt djupare klyftor mellan människor. När jag bodde i USA såg jag hur hemlösa levde på gatan med bara en pappbit över huvudet och samtidigt sippade rika personer champagne på skyskrapans terrass. Den som är utsatt måste få hjälp. Hjälpens betydelse kan aldrig underskattas, det vet jag, säger Rane.
– Jag tycker vi lever i ett friare samhälle och vissa saker håller på att liberaliseras och luckras upp. Samtidigt finns det en större klyfta mellan de toleranta och de som har mer konservativa åsikter. De här båda grupperna befinner sig i sina egna bubblor. Dessvärre saknar vi i Finland förmågan att kommunicera med varandra, säger Sarjanen.
På Atomirottas spelningar är publiken rätt heterogen, men på senaste tiden har Rane gjort en intressant iakttagelse.
– Allt fler kvinnor finns i publiken och jag tror att det har att göra med att Jyrki är vår vackra pojke i bandet – speciellt nu när matchvikten blivit 20 kilo lättare för hans del, säger Rane. Fotnot: Atomirotta uppträder på Tavastiaklubben i Helsingfors den 3–5 maj och den 19 maj på Gong i Åbo.
Vi får mycket respons av barn som gillar vår musik. Det är inget vi funderat över, men kanske våra slagkraftiga refränger och de inte alltför svåra texterna tilltalar barn, säger Pajunen.