Minnen av broar

Med skräckblandad förtjusning minns jag klaffbron i barndomsstaden Björneborg. Bron sträckte sig över Kumo älv som flöt från flacka landskap mot det avlägsna havet. Som skolflicka sprang jag till klasskamraten Kirsti över bron vars spann välvde sig högt över älvens breda vattenspegel. När klaffbron öppnade sig i mörkret var jag rädd för att jag skulle störta ner i det svarta vattnet om jag blev bländad av bilarnas ljusknippen. Det har runnit mycket vatten under bron sen dess och andra broar har kommit i min väg.

Ingen har ångrat ett brobygge har någon sagt. Men det finns broar som önskats ogjorda. I tät dimma som utplånade det skära och förgyllda och allt som hade en form återsåg jag nyligen Suckarnas bro i Venedig. Barockbron från 1600 leder från domstolen i Dogepalatset över kanalen Rio di Palazzo till det gamla fängelset. Över bron släpades både Casanova och Galilei till sina fängelsehålor. Poeten Lord Byron gav bron dess namn och skapade myten om att fångarna skulle ha suckat djupt då de för sista gången såg dagsljuset genom brons två små fönster.

Det finns också broar som man drömmer om. När jag var reseledare på Sicilien på sjuttiotalet var maffian en myt och seriösa journalister kunde på fullaste allvar avfärda tanken på Cosa Nostras existens. Men jag visste bättre, jag såg ju svartklädda män viska i varandras öron och bilar med ihjälskjutna människor i.

En dag åkte jag med en grupp kulturella tanter upp mot Etna. I detta uppskruvade sällskap fanns en till synes ofarlig dam, kanske journalist eftersom hon antecknade allt jag sa då vi körde förbi svarta stelnade lavafält. När vi på avstånd kunde skönja Messinasundet och Karybdis strömvirvel berättade jag min version av maffian, en romantiserad rövarhistoria om maffians järngrepp i Syditalien besatt av blodshämnd, korruption och mord.

Med ungdomlig självsäkerhet påstod jag att så länge det inte fanns en bro som skulle spänna över Messinasundet för att förena Sicilien med Italien skulle det ärevördiga sällskapet härska under ytan. Hör och häpna. Kort efter att journalistdamen med anteckningsblocket rest fick jag med posten en researtikel som hon hade skrivit i HBL. Min tes om brobygget stod som lockande rubrik, en inkastare till allt det andra jag berättat som hon också fångat svart på vitt, utan att nämna källan.

Snart kommer kanske världens största hängbro att föra över Messinasundet. Knappast min förtjänst.