NEKROLOG

● Bo-Eric Wiberg Född 23.5.1925 Död 14.4.2018

Bo-Eric Wiberg, född i Tammerfors, hörde till den sista inkallade årsklassen. Utan militärutbildning, men med vaktuppgifter vid hemmafronten, kallades han in 1943 som artonåring. Han tjänstgjorde som ordonnans vid 17:e tunga fältartilleriets eldledning. Hans bror Ulf, som var upphov till hans livslånga smeknamn Lällä, hade kalllats in ett år tidigare.

26 juni 1944 i Portinhoikka (Tali-Ihantala) sårades han i benet, hittades i ett dike av en sanitär som tvingade honom att springa med sönderskjutet ben, och transporterades bort tillsammans med både sårade och döda under pågående strid. Wibergs insats för fosterlandet var ändå inte slut, från sjukhuset skickades han att röja upp efter tyskarna i Lappland.

Vi firar i år 100-årsminnet av

grundandet av vår försvarsmakt. Det är viktigt att vi minns de personliga insatser unga män och kvinnor gjorde under våra krig. Lällä återkom ofta under sin ålderdom till dessa händelser, betonade att det var slumpen som avgjorde att han överlevde och hans frontkamrater stupade. Att vara frontveteran var för honom viktigt.

Efter kriget följde studentexamen, utbildning till forstmästare och de första arbetsplatserna. År 1952 anställdes han som revirforstmästare hos Rosenlew i Björneborg, och från 1958 till pensioneringen arbetade han inom kontorsbranschen. I Björneborg fann han sin hustru Rita Hagner. De fick tre söner, Tom, Ben och Ulf och ett mycket lyckligt och rikt liv tillsammans. Lällä var bara tio år då han förlorade sin far, och fyra år senare sin morbror Fjalar som tagit rollen av far för honom. Mammans omgifte var för honom svårt, eller som hans söner uttryckt det: det var otroligt att han trots den svåra ungdomen blev en så bra familjefar, företagsledare och vän, älskad av en stor vänskara.

Bo-Eric Wiberg brann starkt för idrotten, framför allt fotboll och han fungerade som ordförande för Grankulla IFK:s fotbollssektion och senare för hela GrIFK. En kär aktivitet blev Grankullavännernas ”Kulturgänget” som samlades för teater, konst, musik och film, ofta med en bit mat, dryck och diskussion därpå. Också konditionen var viktig för Lällä, i simhallsbassängen upprätthöll han den regelbundet tillsammans med goda vänner.

Rita och Lällä blev ett begrepp för vännerna, om det så var i Grankulla, det kära Dalkarö eller deras hem i Hila. Hos dem samlades unga och gamla, egna barn och andras. Lällä visade sina vänner omtanke och sitt varma hjärta i många former, allt från att vara kampanjaktiv eller partner i Sulkavarodden till att ge tak över huvudet åt hemlösa vänner.

Vännernas betydelse blev särskilt viktig efter Ritas oväntade död år 1996, då vännerna gav honom en känsla av gemenskap. Av stor betydelse för Lällä var hans varma förhållande till systern Inger och banden till sönerna och deras familjer.

Vi kommer alla att sakna stunderna med Lällä – festerna och skratten, men framför allt samtalen som ofta berörde kriget, åldrandet, försvaret i dag och världspolitiken.

Han klagade aldrig, han var tacksam för sitt långa liv. Då slutet närmade sig frågade hans syster ”Har du det bra?” och han svarade ”Varför skulle jag inte ha det?”. Sedan blev det tyst.