Tidpunkten problematisk när Helle bytte jobb

Tajmningen var inte den bästa när den tidigare riksförlikningsmannen Minna Helle bytte jobb.

Från positionen som opartisk förlikningsman går hon över till arbetsgivarlägret och blir arbetsmarknadsdirektör vid Teknologiindustrin. Helles manöver har väckt kritik på fackligt håll, och arbetsmarknadsjurister menar att hon borde ha väntat till slutet av sin ämbetsperiod innan hon börjar se sig om efter nytt arbete. Enligt kritiken borde Helle inte ha förhandlat om sina egna arbetsvillkor samtidigt som riksförlikningsmannens byrå höll på med medlingsarbete.

Minna Helles agerande har anmälts både för justitiekanslern och för riksdagens justitieombudsman. De tar ställning till fallets juridiska aspekter, och ger säkert också svar på frågan om Helles agerande har skadat förlikningsmannaämbetets integritet eller om hon rent av har begått tjänstefel. Sådana anklagelser har framförts.

Arbets- och näringsministeriet utreder för sin del om riksförlikningsmannen borde bindas av ett karensavtal som begränsar möjligheterna att utnyttja konfidentiell information till förmån för en ny arbetsgivare.

Tidpunkten var mindre lämplig eftersom riksförlikningsmannens byrå var och är sysselsatt med den segslitna konflikten inom byggnadsbranschen.

Minna Helle kritiseras också på andra grunder. I ett tidigt skede av avtalsrörelsen meddelade hon att hon inte tänker ge några medlingsbud som ligger över den allmänna lönenivån, om det uppstår en sådan. Nu säger byggfacket, som kräver löneförhöjningar som överstiger den allmänna linjen, att hon i och med det har bundit sig till arbetsgivarnas positioner.

Helle försvarar sig med att riksförlikningsmannen alltid har stött den allmänna avtalslinjen, nu var hon bara tydlig med den saken redan från början.

Informationen om processen kring Helles nya jobb har ändå varit förhållandevis öppen.

Teknologiindustrins vd Jorma Turunen kontaktade Minna Helle i månadsskiftet januari-februari. Helle meddelade att förlikningsarbetet gjorde att hon inte kunde reflektera på direktörsjobbet. Turunen fortsatte sina sonderingar, och kontaktade Helle på nytt i mars. Då var hon beredd att förhandla, och så fort avtalet var klart lämnade hon posten som riksförlikningsman.

Hade karriärbytet ägt rum någon gång mot senhösten, när Minna Helles mandatperiod närmade sig slutet, hade det knappast väckt särskilt stor uppmärksamhet.

Praxis är att riksförlikningsmannen turvis föreslås av arbetsgivarna och facken. Personen måste accepteras av båda parter. Förlikningsmannen kan komma från arbetsmarknadsorganisationerna, men bakgrunden kan också finnas inom olika grenar av förvaltningen.

Om riksförlikningsmannen har sin bakgrund inom avtalsrörelsen är det inte så märkligt att personen fortsätter att arbeta med arbetsmarknadsfrågor under sin fortsatta karriär. Minna Helle har många år av aktivt arbetsliv framför sig, hon kan knappast klandras för att hon tog chansen att få ett av de verkliga toppjobben i branschen när möjligheten öppnades.

Diskussionen om rekryteringen av riksförlikningsmannen till arbetsgivardirektör visar ändå att förlikningsmannens möjligheter att sköta sitt känsliga jobb är helt beroende av att alla parter uppfattar att den som ska ena stridiga avtalsviljor verkligen är opartisk. Integriteten är förlikningsmannens viktigaste tillgång.

Frågorna som ställs kring Minna Helles nya jobb visar att regelverket som styr arbetet kan behöva en översyn och en komplettering som reglerar hur förlikningsmannen kan fortsätta sin karriär. Minna Helle är knappast den enda som kommer att stanna kvar i arbetslivet när mandatperioden är över.