Bordet är dukat med leksaksinstrument
Publiken gick från musikteaterföreställningen My Dearest, My Fairest med en känsla av att ha varit med om någonting riktigt originellt och nyskapande.
musIKteateR
Encanto Festival
my Dearest, my Fairest, musikteater av och med Joanna Dudley och Juan Kruz Díaz de Garaio Esnaola, sång och instrument. Käpsäkki 12.5.
Årets Encantofestival har serverat en rad intressanta kvällar av vilka den nästsista bestod av en originell Dinner för two. Ett elegant par sätter sig till bords, dricker ett glas champagne och så börjar en fantasifull musikalisk dialog ackompanjerad av olika musikaliska leksaker.
Vid supébordet sitter två otroligt mångsidiga personer: australiskan Joanna Dudley som är konstproducent, regissör och performansartist. Som sin motspelare har hon den tvärkonstnärlige spanjoren Juan Kruz Díaz de Garaio Esnaola som förutom ett långt namn har en utbildning i koreografi och dans. Båda har studerat tidig musik i Amsterdam, samt dans och sång. Hon sjunger sopran på hög nivå och han sjunger både baryton och countertenor. De valde att inleda kvällen med en sefardisk sång från 1400-talet på ladino.
Teckenspråk
Henry Purcells härliga melodi My Dearest, My Fairest, som gett showen sitt namn, fick en ganska barskrapad tolkning nästan utan ackompanjemang, efterföljd av Purcells Chaconne finurligt spelad på två leksakspipor. De musikaliska mötena vid middagsbordet som först verkade lite väl enkla, blev snabbt högintressanta. Tenorarian ur Donizettis-Kärleksdrycken sjöngs anspråkslöst nästan helt utan operamanér men med tolkning på teckenspråk.
Skrammelverk
Och så kom femtiotalsslagdängan Historia de un amor en gång i tiden berömd i fransk tappning av den egyptiska divan Dalida. Den framfördes också på de mest olika sätt med skramlande burkar och annan rekvisita. Speciellt rolig fann jag melodin Goodnight Irene som sjöngs turvis vackert och mjukt, turvis bräkigt och aggressivt. Detta ingick också i det lilla fingerade middagsgrälet paret emellan.
Den spanska schlagern Frente a frente framfördes först roligt simultantolkad till engelska och sedan dråpligt illustrerad med synnerligen talande gester. Till parets enorma arsenal skrammelverk på bordet hörde burkar med olika tonhöjd. Han spelade med högt klingande burkar och hon med mera robusta klanger. Det kändes ganska fantastiskt att de lyckades hålla reda på vilken ton som kom ur vilken burk och ha fenomenal koll på rytmen.
Sjungandet, visslandet och skramlandet vann under en dryg timme publiken helt över på sin sida. Framförandet hade verkligen en lämplig blandning av emotioner, spjuveraktig humor och fantasi. Och framför allt var musikaliteten och prestationsnivån mycket hög på leksakspiano, speldosor av olika slag, koskällor och klockspel – och sången förstås. De flesta i publiken såg ut att gå från framförandet med en känsla av att ha varit med om någonting riktigt originellt och nyskapande.