Om fomo och foomo
Vem vill egentligen tillbaka till en tid där det mesta var skit, och man därför inte hade så mycket att missa?
Glöm upplevelseekonomin, i dag är det missade ekonomin som gäller.
Det sägs att framför allt dagens ungdom lider av ständig fomo – Fear Of Missing Out, eller ungefär ”rädslan att man missar något”. Sociala medier och en allt större mängd potentiella aktiviteter har lett till att unga rent instinktivt medan de gör något kollar sina telefoner för att se om inte något annat, bättre, händer någon annanstans. Så där sitter de, på en vacker strand, och kollar huruvida det är bättre på någon annan vacker strand. Visst kunde man moralisera över det hela, men å andra sidan sitter de som gärna vill ondgöra sig ofta på samma strand, läsandes kvällstidningar om vilken strand någon tv-kändis råkar vara på.
För vissa är fomo en styggelse, ett bevis på att det moderna livet har blivit en ständig hetsjakt och att ingen bara kan njuta här och nu längre. Samtidigt måste det konstateras att det inte nödvändigtvis var bättre förr. Jo, visst var tv-serierna väldigt mycket sämre, och visst gav det mera tid för läsning. Nu finns det både massor av bra tv och massor av bra böcker, och konsumerar man det ena så stressar man över att man missar det andra. Men vem vill egentligen tillbaka till en tid där det mesta var skit, och man därför inte hade så mycket att missa?
Men jo, fomo kan stressa en. För att inte tala om dess släkting, foomo – Fear of Others Missing Out. Min partner, till exempel, lider illa av att jag inte sett Homeland än. Det är av kärlek, förstås, för hon upplever att serien är så fantastisk att hon absolut vill att även jag skall få ta del av härligheten, men min Netflix-kö är obönhörlig. Min ohängde äldre son, som givetvis hunnit gå på nya Noma redan, är oroad över att jag inte gått än – han vill ju sin fars bästa, åtminstone efter att han själv varit där.
Så vi stressar inte bara över allt vi själva inte hunnit med, utan även över att våra nära och kära missar saker. Snart måste vi börja ordna ”kom ifatt”-partyn för dem, där vi beställer in läckerheter från de restauranger de redan borde ha gått på och visar bilder från ställen de redan borde ha rest till, samtidigt som sex skärmar spelar upp alla de serier de egentligen redan borde ha sett.
För vissa låter detta säkert som helvetet på jorden, men jag vill ändå hävda att om man skall ha problem så är det bäst att dessa är lyxproblem. Jag kan komma ihåg från min barndom hur man väntade och väntade på att det skulle komma något värt att se på tv, och hur man ibland i ren desperation tittade på svenska kaféprogram. Jag kan komma ihåg hur man inte visste var ens kompisar var, och inte hade något sätt att ta reda på det hela.
Vill jag önska det åt min egen yngste son? Givetvis inte. Det känns som ett rätt litet pris att betala att snart sitter även han under middagen och kollar Snapchat. Av fomo, och för att veta var det händer och vad som gäller.
Med lite tur får jag hänga med. Man vill ju inte missa något.