Forskares råd: Låt inte populisterna förföra eller provocera
Till populisternas verktyg hör att utnyttja också kritik och negativ publicitet till sin fördel. Men massmedia har blivit bättre på att gå runt strategierna, bedömer Mari K. Niemi och Topi Houni som granskat hur populismen hanterats och samlat råd och erf
I en jämförelse kring hur de nordiska ländernas massmedier förhållit sig till sina populistpartier är Finland det land som haft den största andelen neutrala eller ambivalent hållna artiklar. I Sverige till exempel, har den största delen av bevakningen av Sverigedemokraterna haft en negativ inramning.
Det visar en jämförelse gjord av Juha Herkman, som skrivit en av artiklarna i den färska boken Media & populismi (Vastapaino).
Boken har tillkommit under en längre tid, då forskaren Mari K. Niemi, som numera leder Innolab i Vasa, ägnade sig åt att bland an-
nat intervjua politikjournalister om hur de förhållit sig till populistpartier, och vad de anser om resultatet. Tillsammans med Topi Houni har hon samlat ihop en artikelbok som publicerades i går, och som också benar ut definitioner på populism.
Drar nytta av negativ kritik
Populismen tar sin näring ur polarisering, och drar ofta nytta också av den negativa kritiken mot populisterna och framför allt offerrollen. Raseri och kritik tolkas som ett tecken på att man lyckats röra om i den ”gamla elitens” getingbo.
– När populistpartier gör sina utspel kan de vara så pass intressanta att de är svåra att undvika i nyhetsrapporteringen. Då står valet mellan att antingen göra en vanlig nyhetsrapport och stå som populistens mellanhand, eller framstå som en motståndare som tar ställning. Om man inte alls gör en nyhet så har populisten fått vatten på kvarn och kan se säga ”titta, massmedia brydde sig inte”, beskriver en av författarna, forskaren Topi Houni, dilemmat.
Populister prövar gränserna
Typiska mediestrategier för populistpartierna är, skriver de, att pröva gränserna för vad som är accepterat att säga – och locka fram beskyllningar om rasism, för att sedan komma med en kalkylerad otydlighet: ”Partiet eller politikern får en chans att säga att man blivit orättvist beskylld för rasism”.
Otydligheten kan också vara flerdubbla mediestrategier beroende på plattform. När riksdagsle- damoten Olli Immonen skrev ett uppmärksammat Facebookinlägg om den ”mångkulturella mardrömmen”, noterade Niemi att Sannfinländarna hade en mer balanserande strategi i allmänna journalistiska nyhetsmedier, medan de på sina egna sociala plattformar höll fast vid Immonens budskap.
En strategi som de noterat hos USA:s president Donald Trump är att pressa fram en situation där massmedia börjar te sig som hans politiska motståndare.
– Journalister måste då fundera på hur man reagerar på betet som slängs ut, till exempel när det gäller Trump: Lönar det sig att ta tag i allting och hur mycket? säger Niemi.
Ojämnt i invandringsdebatten
Boken innehåller också ett kapitel som benar ut hur invandringsfrågan diskuterades i Yles olika aktualitetsprogram under åren då de asylsökandes antal i Europa ökade.
En kalkyl över vilka synvinklar som kom fram visar att det mest diskuterades av i form av en finländsk kris – vad som händer när flyktingar kommer hit – än vilken kris som fått flyktingar att fly i första hand.
Personerna som talade var mest politiker, tjänstemän och journalister – mer sällan folk som arbetade på fältet eller asylsökande. Bland politikerna var Sannfinländarna flitigt representerade, vilket Perälä gissar beror på att partiet vill profilera sig i frågan och gärna ställer upp, medan andra tvekar.
– Asylsökande själva, experterna på sin erfarenhet, hamnade i marginalen. När de var med skedde det ofta i klipp eller inserter, i stället för att de skulle ha varit närvarande i studiodebatten, säger Annu Perälä som skrivit kapitlet.
Sannfinländarnas ordförande Jussi Halla-aho följde med bokutgivningen med tillhörande paneldebatt i Helsingfors. Boken illustrerar en mediestrategi som ser kalkylerad ut, men Halla-aho säger att den inte är det, för Sannfinländarnas del.
– Inte alls. Min strategi är att svara på de frågor jag får, men jag går inte med på att förhålla mig till fientliga eller dumma frågor som vore de fiffigare än de är, säger Halla-aho.
Studien i boken, som visar att finländska tidningar förhållit sig mer neutrala än i till exempel Sverige, har han en tolkning av.
– Det stämmer säkert att finländsk massmedia inte sysslar med lika mycket exkludering, men jag tror siffrorna för Finlands del delvis är en illusion. Under den tid då materialet samlades in tyckte sig nämligen massmedia se en inre konflikt i Sannfinländarna. Ett sätt att angripa mig och de invandringskritiska var då att lyfta fram sådana sannfinländare som, enligt massmedia, drev accepterade saker eller åtminstone inte klart tog avstånd från invandringen. Det kan förklara att det ser så positivt ut, säger Halla-aho, som anser att journalisterna driver syften som är politiska.
❞ När populistpartier gör sina utspel kan de vara så pass intressanta att de är svåra att undvika i nyhetsrapporteringen.
Topi Houni
❞ Journalister måste då fundera på hur man reagerar på betet som slängs ut, till exempel när det gäller Trump: Lönar det sig att ta tag i allting och hur mycket?
Mari K. Niemi