Många språk på scenen och i publiken – hur går det ihop?
Att flerspråkighet inom teater inte är en alldeles enkel ekvation stod klart under det seminarium Klockriketeatern ordnade i fredags. Lika klart var det att det är ett allt mer aktuellt tema, och att det dessutom är inspirerande och fullt av möjligheter.
Teater är en konstform som bygger på språket. Visst, vi har fysisk teater och vi har alla andra komponenter som skapar en föreställning, men språket är ändå centralt. Både för majoriteter och minoriteter i olika länder: Finlands Nationalteater grundades för att skapa en finsk teaterkonst och är i dag en av det finska språkets bärande institutioner, och Svenska Teaterns uppgift är att hålla liv i den finlandssvenska kulturen och språket.
Men verkligheten är inte enspråkig, eller ens tvåspråkig. Hur ska teatern spegla och hantera det här? Vad betyder flerspråkighet som konstnärlig praxis, och vad betyder det rent praktiskt?
Klockriketeatern – vars själva tillblivelse finns i det svenska språket, i Harry Martinssons litterära värld – har på 2010-talet haft många uppmärksammade flerspråkiga projekt; flerspråkiga antingen bakom eller framför kulisserna, eller både och. Från Morbror Vanja med en ungersk regissör (som talade ryska) och finsk- och svenskspråkiga skådespelare, till samproduktionen Sylvi där pjäsens överklass talade svenska och arbetarklass finska, och till vårens Ice med estniska, finska, svenska och engelska på scenen.
Konst och tillgänglighet
Flerspråkighet handlar både om konstnärligt uttryck och om tillgänglighet. Textning är ett konkret och rätt enkelt sätt att göra en föreställning tillgänglig för flera. Det här kan förverkligas genom text som projiceras ovanför scenen eller integrerat i den, mot en kuliss eller dylikt, eller i dag också genom mobilappar eller särskilda apparater som delas ut till publiken. Mindre resurskrävande är ett synopsis på ett annat språk. Hörselslingor, blindskrift och teckenspråk hör också till paletten som kan erbjudas för att fler ska kunna ta del av en föreställning. I någon annan än en finländsk kontext kan simultantolkning vara den bästa lösningen.
Textning ovanför scenen eller i en apparat har båda sina för- och nackdelar – de kan vara distraherande, exkluderande, irriterande. Mängden språk som kan erbjudas via respektive metod varierar så klart också.
I Finland betyder flerspråkighet vanligen kombinationen svenska-finska, men de facto är de som talar ett tredje språk fler än den finlandssvenska minoriteten. Hur kan denna mångfald synas i teatern – och ska den göra det? Det här leder också vidare till frågor om multikulturalism och representation.
Seminariet var en givande diskussionsöppnare för dessa aktuella frågor, och HBL kommer att återkomma till temat när Klockriketeatern publicerat sin rapport om sitt eget flerspråkiga arbete.