Förstenade krigsattityder

BALTIC GLORY Det är märkligt hur förstenade attityder från kalla kriget fortfarande lever vidare. Av någon för mig outgrundlig anledning har gamla minoritetskommunister överfört sina sympatier och sitt stöd för Sovjetunionen på Vladimir Putins Ryssland. Det viktiga verkar vara att cementera motsättningen mellan öst och väst.

Samma förstening har tydligen också drabbat en rad ”namngivna Rysslandsexperter, fredsforskare och fredspolitiska sakkunniga” (Susanna Ilmoni, HBL 25.5) som stämplar fredslägren Åland 17 och årets Baltic Glory i Lovisa som ”en rysk påverkansoperation”.

Ingen torde i dag ifrågasätta att Sovjetunionen använde fredsarbete i sin propaganda och att en del av fredsrörelsen villigt bidrog till det, medan andra lät sig utnyttjas. Men det är för mig en gåta hur små icke-våldsliga fredsläger med deltagare från Ryssland, Sverige och Finland skulle fungera som propaganda för Putins Ryssland, som minsann inte har satsat på fredsarbete.

Fredsövningen Åland 17 framställde sig visserligen som en första fredlig motövning mot två krigsövningar, ryska Zapad och svenska Aurora. Men liknande övningar har länge varit vanliga inom den icke-våldsliga fredsrörelsen.

Det kan framstå som naivt att man skulle främja fred genom att ordna övningar i icke-våldsmotstånd för ryska, svenska och finska aktivister. Men sådana övningar arrangerade av bland annat Internationella försoningsförbundet har faktiskt spelat en roll i fredsprocesser till exempel i Filippinerna och Sydafrika.

En orsak till att de två lägren fått så stor medial uppmärksamhet i Finland är antagligen att icke-våldsligt fredsarbete, som ifrågasätter det egna landets försvarsmakt, har spelat en ovanligt liten roll i vårt land. Sedan Försoningsförbundet i Finland för några år sedan lade ner sin verksamhet

Det är för mig en gåta hur små icke-våldsliga fredsläger skulle fungera som propaganda för Putins Ryssland, som minsann inte har satsat på fredsarbete.

har nästan bara Vapenvägrarförbundet ägnat sig åt aktivt icke-våld.

Huvudgrenarna inom fredsrörelsen i Finland har förhållit sig reserverat till fredslägren på Åland och i Lovisa. Till exempel Lovisa fredsforum vill undvika att alltför nära kopplas till lägret i Lovisa, trots att de hålls samtidigt. Är det också uttryck för förstenade attityder?

Det är beklagligt att HBL har ställt sig i spetsen för misstänkliggörandet av de ickevåldsliga fredslägren. Det har å andra sidan på bästa sätt tjänat aktivisternas syfte att fästa uppmärksamhet vid den hotande militära upprustningen kring Östersjön.