Större gester, mindre hjärta
Jurassic World: Fallen Kingdom är en film med hybris. Den är så upptagen av sitt storslagna anspråk att den glömmer bort det viktigaste: att skapa karaktärer vi bryr oss om. FILMRECENSION ÄVENTYR/ACTION Jurassic World: Fallen Kingdom
Regi: J. A. Bayona. Manus: Colin Trevorrow, Derek Connolly. Foto: Óscar Faura. I rollerna: Chris Pratt, Bryce Dallas Howard, Rafe Spall, Justice Smith, Daniella Pineda, James Cromwell, Toby Jones, Jeff Goldblum.
Ponera att människan återskapar dinosaurierna. Ponera sedan att de förhistoriska djuren än en gång blir utrotningshotade. Är det vår plikt att rädda dem eller borde vi låta naturen korrigera människans giriga ingrepp? På ytnivå är detta en fråga som Jurassic World: Fallen Kingdom intresserar sig för. Den återkommer upprepade gånger till människans benägenhet att skapa sådant den inte kan kontrollera och frågar sig vem som i grund och botten bär ansvaret: den som omoraliskt utnyttjar tekniken eller den som skapade den från början.
Filmen tar vid tre år efter händelserna i Jurassic World (2015). På ön Isla Nublar – skådeplatsen för både Hammonds Jurassic Park och efterträdaren Masranis Jurassic World – lever de sista dinosaurierna bland resterna av de ödesdigra parkerna. Men de återskapade liven hotas av en aktiv vulkan som kommer att utrota dem om inget görs.
Den före detta parkchefen Claire (Bryce Dallas Howard) är en av dem som jobbar hårt för att rädda dinosaurierna. När Benjamin Lockwood (James Cromwell), Hammonds gamla InGen-partner, och förvaltaren Eli Mills (Rafe Spall) erbjuder sin hjälp är Claire snabb med att tacka ja. Tillsammans planerar de att flytta utvalda arter till en annan ö, ett slags naturreservat där dinosaurierna kan leva i fred.
Dinosaurier säljs
Claire övertalar Owen (Chris Pratt) att följa med till Isla Nublar, för att rädda velociraptorn Blue som Owen tränade när den var liten. Med följer också paleoveterinären Zia (Daniella Pineda) och hackern Franklin (Justice Smith). Väl framme står det dock klart att expeditionens egentliga mål är att fånga så många dinosaurier som möjligt för att sälja dem till högst bjudande. Blue behövs för att träna den nya hybridarten Indoraptor, ett framtida vapen.
Jurassic World: Fallen Kingdom är en film med hybris. Den är så upptagen av sitt storslagna anspråk att den glömmer bort det viktigaste: att skapa karaktärer vi bryr oss om. Efter en lovande öppning faller den tillbaka på krystad dialog, pampig musik och ett förutsägbart händelseförlopp. Effekterna är det inget fel på men hjärtat saknas och människorna reduceras till endimensionella varelser. Vi får den tuffa veterinären, den nördiga datakillen, den vapenglada militären och den pengahungriga antagonisten. Och ett barn såklart, det måste finnas minst ett barn. Här med en tvist som får en att himla med ögonen.
Fritt springande ödlor
En stor del av filmen utspelar sig på Lockwoods ägor, och även om det uppskattas att manusförfattarna Colin Trevorrow (förra filmens regissör) och Derek Connolly försöker bredda Jurassic-universumet är det talande att de mest slående scenerna fortsättningsvis utspelar sig på Isla Nublar. Att tänka sig en värld där dinosaurierna springer fria är visserligen fascinerande men att se en dinosaurie på taket till en herrgård visar sig faktiskt vara mindre häpnadsväckande än att se några buskar röra sig och veta att den finns där utom synhåll.
Jurassic World: Fallen Kingdom vill höja insatserna genom att involvera hela världen, men filmernas styrka har alltid varit att de följt en begränsad grupp människor och fokuserar på deras överlevnad snarare än hela planetens. Jurassic World lyckades någorlunda, men här blir det för lockande att fantisera fram en värld där dinosaurierna sprider sig och dessutom kan användas som vapen. Det är en utveckling som säkerligen roar många och som med största sannolikhet fortsätter i seriens redan planerade sjätte installation, men personligen sörjer jag Isla Nublars undergång mer än jag sörjer Indoraptorernas kommande offer.