Levande fartygsskildring
■ För att börja med en bekännelse: en entimmesdokumentär om ett åländskt fartyg som förliste på trettiotalet låter inte jätteupphetsande för den som inte när ett specialintresse för sjöfart och fartygshistoria. Den befaras snarare bli en träig sittning.
Det roliga är att för en gångs skull bli riktigt överraskad. PerOve Högnäs dokumentär Hertiginnans sista resa är inte bara en riktigt välgjord dokumentär, som produktion framstår den också som ovanligt maffig och påkostad i finlandssvenska sammanhang. Framför allt berättar den sin historia på ett välsmort och intresseväckande sätt. Det märks att den svenska dramaturgigurun Michael Hancock konsulterats.
Det handlar om den åländska barken Herzogin Cecilie som på sin tid var ett av världens största och mest kända segelfartyg. I april 1936 gick hon på grund i Engelska kanalen.
Det som gör dokumentären så lyckad är dess många beståndsdelar. Man har haft tillgång till gamla fotografier, brev, telegram och journalfilmer. Men man har också varit på plats och filmat i England där grundstötningen skedde, liksom man illustrerar händelseförloppet i dialoglösa scener med hjälp av skådespelare. Efterlevande släktingar till de inblandade samt människor i England som var med då grundstötningen skedde intervjuas – händelsen var en stor nyhet i England och människor i tiotusental vallfärdade för att se fartyget.
Men framför allt får historien kött och blod genom två personer ombord: kapten Sven Eriksson och hans brittiska hustru, journalisten och författaren Pamela Bourne, som nedtecknat det som skedde på fartyget. Dokumentärens huvudperson är denna Pamela, en äventyrlig, bildad, brittisk överklassflicka som föll för fartygets kapten, en riktig kvinnokarl som gjorde större intryck på henne än alla de kungligheter hon träffat.
Det är en produktion som gör det mäktiga fartyget rättvisa. Peter Hägerstrands pampiga filmmusik bidrar till storslagenheten.
Dokumentären sändes första gången i Yle 2013. Yle Fem 18.30