Energiskt Centern ska jobba upp väljarstödet

Mer partiordförande och mindre statsminister – det är så Centerfältet vill se sin Juha Sipilä under återstoden av valperioden, för att sammanfatta något av kontentan på partikongressen i Sotkamo i helgen.

Och trots att regeringen fortsätter att ro sin vård och landskapsreform som i sirap är det fullt möjligt att Sipilä kan unna sig ett smärre positionsskifte under de tio månader som återstår till riksdagsvalet. Bortsett från vårdpaketet är de flesta större lagstiftningsprojekt avklarade för den här valperioden.

Sipilä slängde en del pikar, främst mot SDP men också mot Jan Vapaavuori (Saml), under veckoslutet. Det är inget märkvärdigt med det, tvärtom. Det är en del av den partipolitiska dynamiken, ett försök att skapa vianda hos de egna och markera revir mot konkurrenterna. Ett av partikongressens syften var att bredda den politiska mittfåran och inta hela utrymmet själv.

De anspråken syns också i Centerns förnyade principprogram där man talar om ”människan” i stället för ”individen”, vilket hade klingat mer samlingspartistiskt. Samtidigt betonar man borgerliga ideal och kräver att fackrörelsen förnyar sig, liksom för att hålla vänstern på armlängds avstånd.

Juha Sipiläs uttalade SDPkritik ska inte tolkas som att han på förhand utesluter någon som helst regeringskoalition, om han får fortsätta som statsminister en period till. De villkor han ställer handlar bara om att nästa regering inte får montera ner vad den här regeringen åstadkommit.

Sipilä är likaså öppen för olika slags konstellationer, också tillsammans med mindre partier. Skälen till att han 2015 valde att samla bara tre (då) större partier var, säger han, rent pragmatiska. Han antog att det skulle underlätta att driva igenom impopulära beslut om de inte behövde manglas med fler än två andra partiledare.

Under nästa valperiod räknar Sipilä med att regeringen, oberoende av hur den ser ut, kan unna sig också ”trevligare” reformer. Han bedömer visserligen att reformen av systemet för social trygghet blir en mastodont av samma klass som vårdreformen, men annars blir det lite roligare.

Det är för att ekonomin tagit fart och de offentliga finanserna inte är fullt så ansträngda. Det ger nästa regering chansen att genomdriva reformer också utan att ekonomin tvingar till det. Och det är viktigt för den som regerar eftersom det är svårt att försvara nödvändiga reformer (som uppfattas som nedskärningar på kort sikt även om ska sikta på ekonomisk hållbarhet och tillväxt på längre sikt).

Omvänt är det himla enkelt för en opposition att kritisera sådana reformer som regelrätta nedskärningar. Det har också den nuvarande oppositionen gjort, och det har tyngt Centerns väljarstöd i opinionsmätningarna, betydligt mer än Samlingspartiets. I Sotkamo varnade några delegater för att Centern glidit högerut – och att just detta tynger väljarstödet – men den uppfattningen delas inte av majoriteten.

Sipilä gör självfallet klokt i att hålla alla tänkbara regeringsalternativ öppna in i det sista, inte bara för att det är långt till en valseger utan för att den gamla dynamiken med tre stora partier av vilka två bildar regering inte längre gäller. Det är tvärtom inte ens uteslutet att vi nästa år kan få ett valresultat där inte ett enda parti spräcker 20 procent, men med hela hopen partier i storleksklassen 8–19 procent.

Även om Centern, åtminstone för närvarande, har lyckats bli kvitt sin tidigare hedersordförande Paavo Väyrynen ekade dennes eviga varningsbudskap på partikongressen. Flera röster höjdes för att Centern behövs uttryckligen för att ”det värsta som kan drabba Finland” vore en blåröd allians, en kraft som centraliserar, satsar på städerna och utarmar landsbygden.

Att Jan Vapaavuori fick mer uppmärksamhet än Petteri Orpo på Centerfältet är lite symtomatiskt: Vapaavuori uppfattas som den farligaste kraften som kan hota vårdoch framför allt landskapsreformen, som ska cementera Centerns makt ute i bygderna. Här kan man fråga sig om det inte är Centerfältet självt, lika mycket som Helsingfors borgmästare, som eldar under de slitande motsättningarna mellan stad och landsbygd.

I den mån det pyr ett missnöje på Centerfältet är den interna oppositionen lågmäld.

Av ”det gamla gardet” höll SirkkaLiisa Anttila ett brandtal för jordbruket, och några andra upprepade budskapet, delvis som en udd mot partiledningen. Mauri Pekkarinen syntes i Sotkamo, men hördes inte så mycket och Seppo Kääriäinen syntes inte ens till.

Samtidigt passade fältet på att förnya sin partielit på ett progressivt sätt: alla kvinnor som ställde upp i något av personvalen blev invalda. I Riikka Pirkkalainen får Centern en driftig och målmedveten partisekreterare, och med Katri Kulmuni och Hannakaisa Heikkinen bland vice ordförandena är det kvinnodominans i partitoppen.

Progressiva vindar blåste också på åtminstone ett av kringevenemangen där Centerns nya interna miljörörelse granskade partiets klimat, energi och miljöprogram och utmanade torvindustrin till debatt. Det handlar om att anpassa bioekonomin till naturens gränser. Om vad det vill säga i praktiken råder så gott som komplett oenighet också inom Centern.

På en värdeskala mellan konservativ och liberal har Centern flera valörer. De konservativa värderingarna har inte försvunnit, men de kanske syns på ett annat sätt än förut. I debattinläggen månar flera delegater om samhällets minoriteter i bästa Santeri Alkioanda, men redan i bussen på väg till kvällsfesten tycks det vara okej att haspla ur sig nästan vad som helst om människor som ingår samkönade äktenskap.

Om det finns en intern opposition i Centern håller den låg profil. Utåt är fältet enat, och partikongressen verkar ha svetsat samman leden inför den långa marschen mot ett ovisst riksdagsval.