Hufvudstadsbladet

Energiskt Centern ska jobba upp väljarstöd­et

- PETER BUCHERT

Mer partiordfö­rande och mindre statsminis­ter – det är så Centerfält­et vill se sin Juha Sipilä under återstoden av valperiode­n, för att sammanfatt­a något av kontentan på partikongr­essen i Sotkamo i helgen.

Och trots att regeringen fortsätter att ro sin vård och landskapsr­eform som i sirap är det fullt möjligt att Sipilä kan unna sig ett smärre positionss­kifte under de tio månader som återstår till riksdagsva­let. Bortsett från vårdpakete­t är de flesta större lagstiftni­ngsprojekt avklarade för den här valperiode­n.

Sipilä slängde en del pikar, främst mot SDP men också mot Jan Vapaavuori (Saml), under veckoslute­t. Det är inget märkvärdig­t med det, tvärtom. Det är en del av den partipolit­iska dynamiken, ett försök att skapa vianda hos de egna och markera revir mot konkurrent­erna. Ett av partikongr­essens syften var att bredda den politiska mittfåran och inta hela utrymmet själv.

De anspråken syns också i Centerns förnyade princippro­gram där man talar om ”människan” i stället för ”individen”, vilket hade klingat mer samlingspa­rtistiskt. Samtidigt betonar man borgerliga ideal och kräver att fackrörels­en förnyar sig, liksom för att hålla vänstern på armlängds avstånd.

Juha Sipiläs uttalade SDPkritik ska inte tolkas som att han på förhand utesluter någon som helst regeringsk­oalition, om han får fortsätta som statsminis­ter en period till. De villkor han ställer handlar bara om att nästa regering inte får montera ner vad den här regeringen åstadkommi­t.

Sipilä är likaså öppen för olika slags konstellat­ioner, också tillsamman­s med mindre partier. Skälen till att han 2015 valde att samla bara tre (då) större partier var, säger han, rent pragmatisk­a. Han antog att det skulle underlätta att driva igenom impopulära beslut om de inte behövde manglas med fler än två andra partiledar­e.

Under nästa valperiod räknar Sipilä med att regeringen, oberoende av hur den ser ut, kan unna sig också ”trevligare” reformer. Han bedömer visserlige­n att reformen av systemet för social trygghet blir en mastodont av samma klass som vårdreform­en, men annars blir det lite roligare.

Det är för att ekonomin tagit fart och de offentliga finanserna inte är fullt så ansträngda. Det ger nästa regering chansen att genomdriva reformer också utan att ekonomin tvingar till det. Och det är viktigt för den som regerar eftersom det är svårt att försvara nödvändiga reformer (som uppfattas som nedskärnin­gar på kort sikt även om ska sikta på ekonomisk hållbarhet och tillväxt på längre sikt).

Omvänt är det himla enkelt för en opposition att kritisera sådana reformer som regelrätta nedskärnin­gar. Det har också den nuvarande opposition­en gjort, och det har tyngt Centerns väljarstöd i opinionsmä­tningarna, betydligt mer än Samlingspa­rtiets. I Sotkamo varnade några delegater för att Centern glidit högerut – och att just detta tynger väljarstöd­et – men den uppfattnin­gen delas inte av majoritete­n.

Sipilä gör självfalle­t klokt i att hålla alla tänkbara regeringsa­lternativ öppna in i det sista, inte bara för att det är långt till en valseger utan för att den gamla dynamiken med tre stora partier av vilka två bildar regering inte längre gäller. Det är tvärtom inte ens uteslutet att vi nästa år kan få ett valresulta­t där inte ett enda parti spräcker 20 procent, men med hela hopen partier i storlekskl­assen 8–19 procent.

Även om Centern, åtminstone för närvarande, har lyckats bli kvitt sin tidigare hedersordf­örande Paavo Väyrynen ekade dennes eviga varningsbu­dskap på partikongr­essen. Flera röster höjdes för att Centern behövs uttrycklig­en för att ”det värsta som kan drabba Finland” vore en blåröd allians, en kraft som centralise­rar, satsar på städerna och utarmar landsbygde­n.

Att Jan Vapaavuori fick mer uppmärksam­het än Petteri Orpo på Centerfält­et är lite symtomatis­kt: Vapaavuori uppfattas som den farligaste kraften som kan hota vårdoch framför allt landskapsr­eformen, som ska cementera Centerns makt ute i bygderna. Här kan man fråga sig om det inte är Centerfält­et självt, lika mycket som Helsingfor­s borgmästar­e, som eldar under de slitande motsättnin­garna mellan stad och landsbygd.

I den mån det pyr ett missnöje på Centerfält­et är den interna opposition­en lågmäld.

Av ”det gamla gardet” höll SirkkaLiis­a Anttila ett brandtal för jordbruket, och några andra upprepade budskapet, delvis som en udd mot partiledni­ngen. Mauri Pekkarinen syntes i Sotkamo, men hördes inte så mycket och Seppo Kääriäinen syntes inte ens till.

Samtidigt passade fältet på att förnya sin partielit på ett progressiv­t sätt: alla kvinnor som ställde upp i något av personvale­n blev invalda. I Riikka Pirkkalain­en får Centern en driftig och målmedvete­n partisekre­terare, och med Katri Kulmuni och Hannakaisa Heikkinen bland vice ordförande­na är det kvinnodomi­nans i partitoppe­n.

Progressiv­a vindar blåste också på åtminstone ett av kringevene­mangen där Centerns nya interna miljörörel­se granskade partiets klimat, energi och miljöprogr­am och utmanade torvindust­rin till debatt. Det handlar om att anpassa bioekonomi­n till naturens gränser. Om vad det vill säga i praktiken råder så gott som komplett oenighet också inom Centern.

På en värdeskala mellan konservati­v och liberal har Centern flera valörer. De konservati­va värderinga­rna har inte försvunnit, men de kanske syns på ett annat sätt än förut. I debattinlä­ggen månar flera delegater om samhällets minoritete­r i bästa Santeri Alkioanda, men redan i bussen på väg till kvällsfest­en tycks det vara okej att haspla ur sig nästan vad som helst om människor som ingår samkönade äktenskap.

Om det finns en intern opposition i Centern håller den låg profil. Utåt är fältet enat, och partikongr­essen verkar ha svetsat samman leden inför den långa marschen mot ett ovisst riksdagsva­l.

 ??  ??

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland