Stämningsskapande naturlyrik vid helfinländsk Esboavslutning
KÖRMUSIK Vocal Espoo Avslutningskonsert i Tapiolasalen 9.6. Tapiolakören, Ylioppilaskunnan Laulajat och Akademiska Damkören Lyran under Pasi Hyökki. Kuula, Linkola, Rautavaara, Vanonen.
Som ringar på vattnet spred sig Finland 100 även till årets Vocal Espoofinal och det är väl inget större fel med det. Ett finländskt tema sitter för det mesta bra och naturaspekten, som gick som en röd tråd genom helheten, kändes speciellt rätt i sammanhanget även om det textmässigt var enbart finskspråkiga, inre och yttre, naturupplevelser som gällde.
Idén att kombinera nyskrivna, i fjol uruppförda, verk med äldre och nyare klassiker signerade Toivo Kuula och Einojuhani Rautavaara var heller inte dum och gav perspektivet djup och mening. De sju sångerna i Kuulas opus 11 – vi hörde nu fyra – hör till de skönast skimrande klenoderna i den inhemska repertoaren för blandad kör och inte minst Auringon noustessa är en osviklig tårkanalöppnare.
Enligt Jouni Kaipainen resulterar kombinationen Tapiolakören och YL i en ”superblandadkör” och visst ligger det något i påståendet. Åtminstone resulterar den i en sällsynt klanglig fräschör, trots att man stundtals kommer åt att sakna den mogna altens must, och även om Pasi Hyökki kunde ha sugit aningen mer på den uttrycksmässiga karamellen i just Auringon noustessa fanns det mycket att beundra i Kuulatolkningarna.
Rautavaara visar i sin tur i den skenbart simpelt avfattade Halavan himmeän alla – tre av de separat publicerade sångerna ur operan Aleksis Kivi (Ikävyys, Laulu oravasta, Sydämeni laulu) i arrangemang för blandad kör – att han förstår sig bättre på körinstrumentets natur än mången annan och Hyökki lockade här fram en stundtals förtrollande sensitiv klang ur sina led.
Melodisk pregnans, rytmisk drive
Musikaliske mångsysslaren Jukka Linkola har en rätt omfattande körproduktion bakom sig och att han vet hur man utvinner maximal effekt ur kören utan att pina koristerna i onödan framgick tydligt av den sexsatsiga sviten Kuva kalliossa till Jukka Itkonens stämningsskapande text. Det handlar om typisk linkolask melodisk pregnans och rytmisk drive inom en tonal kontext, som ändå aldrig ger ett förutsägbart eller inställsamt intryck.
YLtenoren Juuso Vanonens likaså sexsatsiga svit Tässä on valo till Johanna Venhos mångbottnade text är ett mer problematiskt fall. Harmoniskt ställvis mer intrikat än Linkola är upplägget ambitiöst så det förslår och det hörs tydligt att Vanonen kan instrumentet utan och innan, men samtidigt känns det delvis folkligt färgade idiomet emellanåt väl konventionellt och durationen om en knapp halv timme rimmar inte tillnärmelsevis med verkets rätt anspråkslösa musikaliska substans.
Hyökki och hans ensemble, som här var utökad med Lyrans skönt ljudande stämmor, utvann av allt att döma dock det mesta som stod att få ur sitt material – framförandet var, liksom Rautavaaraditot, illustrerat med stämningsfulla naturbilder – och man kunde bara beundra de sångare ur de yngre årgångarna som lärt sig hela det krävande konsertprogrammet utantill.