Skolsvenskan överlever och kan förbättras

Jag tyckte nästan synd om kulturminister Sampo Terho när han ställdes inför faktum: Sannfinländarnas tunga projektil mot skolsvenskan föll till marken utan att krevera. Det måste kännas bittert även om han heroiskt försäkrar att kampen fortsätter. När partiet gick med i regeringen skedde det med tre utfästelser. Målet var troligen inget EU, inga flyktingar och ingen svenska, men det måste bantas till mindre EU, mindre flyktingar och mindre svenska i regeringsförhandlingarna 2015.

Tre år senare är partiet splittrat och resultatet: Samma EU, mera flyktingar och samma svenska. Dessutom ett litet plus för svenskan när undervisningen i den finska skolan inleds ett år tidigare. – Det påstås att skadeglädjen är den äkta glädjen, men jag tycker att kommentarerna på finlandssvenskt håll har varit klädsamt återhållsamma. De avgörande besluten fattades av enspråkiga finska kommuner så Terhos Blå kan knappast lansera en dolkstötsteori om sabotage från mörka finlandssvenska krafter.

Projektet Svenska nu har verkat i tio år för att popularisera svenskundervisningen i den finska skolan. Det sker med stöd av den finska och svenska staten och de ”mörka krafterna”, fonderna. Som en av initiativtagarna och medlem i projektets styrgrupp är jag jävig beträffande framgången, men lärdomarna är intressanta.

Svenskundervisningens bristande popularitet är en sanning med flera modifikationer. Eleverna har betydligt mindre fördomar än föräldrarna, skolorna mindre än de kommunala beslutsfattarna. Eleverna, åtminstone upp till tonåren, är nyfikna och öppna och kan entusiasmeras med hjälp av artistbesök. Svensklärarna (runt två tusen), närmare hundra procent av dem finskspråkiga, är en uthållig och hängiven kår som inte alltid har det så lätt i en helt finskspråkig omgivning.

Svenskundervisningens centrala problem är det minimala timantalet och alltför sen start. När man i den finlandssvenska skolan inleder finskundervisningen tidigt, startar man (numera) med svenskan på årskurs 6. Alla pedagoger är ense om att kontakten med ett nytt språk skall ske så tidigt som möjligt. Men några riksomfattande planer på svenska språkduschar i dagis eller förskolor är dessvärre inte aktuella. Det vurmas också för språkbad, men volymen är på tok för liten.

Ett av argumenten mot skolsvenskan är att den ändå inte ger färdighet att tala språket. Visst, men det beror på B-svenskans låga timantal. Den finska skolan skulle producera betydligt fler svenskkunniga om flera kommuner och skolor skulle erbjuda A-svenska. Att flera städer inte erbjuder A-svenska, eller ordnar den bara i en skola, är oroväckande. Svenska nu försöker påverka sådana kommuner, ofta med draghjälp från Sverige och näringslivet.

Det är en dålig investering att hålla svenskundervisningen på sparlåga, den kan bli mera resultatrik. Nästa regeringsprogram kunde ta med ett ministerieförslag om att utveckla studentexamen, något som skulle öka antalet som skriver medellång svenska. Flera timmar i högstadiet står också på önskelistan.

Svenskundervisningens centrala problem är det minimala timantalet och alltför sen start.

PÄR STENBÄCK är minister.