Utskott nära stolpskott?

Vårdreformen ter sig futtig där den avancerar – eller så inte – jämsides med att den så kallade fria världens främsta ledare mobbar den kanadensiska premiärministern men hyllar en av världens mest cyniska diktatorer.

Verkligheten överträffar dokusåpor på området.

Men om vi utgår ifrån att världen har en framtid. Vilken är den vårdnivå vi ska förvänta oss?

Eller borde här stå vilken vårdnivå vi har rätt att förvänta oss?

Bland de spaltkilometrar som vårdreformen har genererat sticker en text ut: kolumnisten Teemu Luukka i HS den 29 maj.

Luukka ifrågasätter grundlagsutskottets rätt att bestämma vad som är tillräcklig ekonomisk nivå på vården i ett läge där den sittande regeringen bland annat har kapat 800 miljoner av utbildningen.

Luukka skrev sin text innan grundlagsutskottet hade formulerat sig, och den baserades bland annat på uppgifter i offentligheten att den statliga tilldelningen av vårdresurser skulle få växa maximalt 0,9 procent per år – mot den nuvarande tillväxten på 2,4 procent.

Procentsatserna har tillskrivits en grundläggande betydelse eftersom regeringens löfte att vårdreformen ska ha en 3 miljarders effekt på vårdutgifterna uttryckligen bygger på en 0,9 procents ökning av vårdutgifterna.

Minskar man ökningen med fullt kvantifierade summor är resten matematik.

Det gör de 3 miljarderna till en kameral sanning, givet att ingenting annat förändras.

Regeringen har därmed definierat en kvantitet för vården.

Underförstått är att själva reformen sedan skapar kvaliteter som gör att vårdens nivå inte sjunker med resurstilldelningen. Det är en modig förhoppning. En politisk kanin ur en statsrådscylinder.

Men framför allt är den hypotetisk. Det finns inte ett utredningsinstitut som kan prestera underbyggda kalkyler på den här nivån.

Kvalificerade gissningar har i dagarna visserligen tillskrivit itsatsningar en till och med ännu större effekt än tre miljarder. De senaste decenniernas massiva itmisslyckanden i den offentliga förvaltningen urgröper dock den gissningen.

Men det är inte det som är poängen. Den är att grundlagsutskottet under inga omständigheter kan vara den instans som säger att 0,9 procent är för lite och, säg, 1,4 procent tillräckligt.

Det är helt enkelt inte utskottets bord. Förvisso: Grundlagen stipulerar att det ”allmänna skall, enligt vad som närmare bestäms genom lag, tillförsäkra var och en tillräckliga social-, hälsovårds- och sjukvårdstjänster samt främja befolkningens hälsa.”

Men vad är tillräckliga vårdtjänster? Tillräckliga för vem?

Vårdapparaten fattar dagligen krassa på ekonomiska överväganden baserade beslut utifrån patientens ålder.

Och de sociala tjänsterna? Avståndet mellan grundlagens bokstav och vardagen är för alltför många finländare massivt.

Rätten till vård har i verkligheten visat sig vara en relativ kvalitet – onåbar för aggregerade summor som den årliga tillväxten i vårdutgifterna.

Grundlagen säger också att alla har rätt till avgiftsfri grundläggande utbildning. Inget att invända, det fungerar väl hyggligt.

Men det allmänna ska enligt grundlagen också säkerställa lika möjligheter för var och en att få också ”annan än grundläggande utbildning”.

Har vi sett grundlagsutskottet lägga ett tak för den procentuella ökningen av anslagen för utbildning, givet detta krav?

Naturligtvis inte. Tanken är lika absurd som att man skulle hävda att 1,4 är ok men 0,9 för lite på vårdsidan.

Lyckligtvis är vi inte här ännu. Strikt taget har grundlagsutskottet inte stigit på det bananskal Teemu Luukka på goda grunder – offentliga uppgifter – antog ligga i utskottsrummet.

Men utskottet sköt in sig på att det allmänna måste trygga vård också under exceptionella förhållanden som epidemier etcetera.

Med den anmärkningen kommer man mycket nära en detaljstyrning som inte ligger i grundlagsutskottets kompetens – i ordets båda betydelser: behörighet och kunnande.

Den dag vi sväljer att grundlagsutskottet, som i praktiken bygger sin faktiska auktoritet på enhällighet, kan göra tummen upp eller ned för pekuniära ramar för landets reformer – den dagen har vi förvandlat utskottet till något det inte kan vara.

Vad vi satsar på vård, utbildning, vägar etcetera är politiska bedömningar och får sin dom i politiska val.

Får man tro regeringen är dagens vård grundlagsstridig eftersom den inte garanterar alla en likvärdig vård oberoende av boplats.

För all del, likvärdig är inte detsamma som tillräcklig. Men det är regeringen som har betonat det likvärdiga.

”Var och en” i grundlagen står i dag i praktiken inte för alla finländare. Det är det otvetydiga läget i dag. Och i morgon? Den vårdreform existerar inte som ställer detta till rätta.

Den tilltänkta reform som gör privata vårdföretag till katalysatorer för en bättre – och jämlik – vård, låt vara per offentligt uppdrag, bygger på ett önsketänkande av gigantiska dimensioner.

Men politik utan retorik existerar inte och man får slå in reformer i hur granna paket som helst.

Det slutliga ansvaret för utfallet bär de politiska partierna också efter att dagens aktörer, herrar Sipilä och Orpo, har utgått.

I praktiken är vårdupplägget dessutom sådant att det framöver inbegriper också andra än de tre partier som vallar reformen fram till aprilvalet 2019. Det är inte mer än rätt, det finns inte ett seriöst parti som inte har haft faktiskt regeringsansvar för vården under de senaste tio åren.

Men låt de framtida debatterna och besluten tas på de egentliga politiska arenorna.

Grundlagsutskottet är ett viktigt instrument.

Men det kan aldrig ges en ekonomiskt kvantifierande roll när det gäller det statliga ansvaret för specifika politikområden.

Att frågan ens tangerades i utskottet är skäl nog att gå vakt utanför rummet.

Grundlagsutskottet kan aldrig ges en ekonomiskt kvantifierande roll när det gäller det statliga ansvaret för specifika politikområden. Att frågan ens tangerades i utskottet är skäl nog att gå vakt utanför rummet.

TORBJÖRN KEVIN

Tidigare chefredaktör för Åbo Underrättleser