Besvärande lättsmält
En lite tom känsla har recensenten medan han läser En allmän teori om glömska. Det är för mycket slapstick för att samtidigt vara så gripande och tragiskt. En förklaring är att boken var tänkt som en film, som aldrig blev av.
ROMAN
José Eduardo Agualusa
En allmän teori om glömska Leopard förlag 2017 Övers. Irene Anderberg
En allmän teori om glömska av José Eduardo Agualusa är en roman både om landet Angola och om individer som lever i det. Huvudpersonen är Ludovica, kallas Ludo, som i ungdomen kommer till huvudstaden Luanda från Lissabon för att bo hos sin syster och svåger. Hon är traumatiserad av en händelse som småningom kommer att framgå, kan inte bli par med någon men vill inte vara ensam. De tre har det bra och roligt.
Emellertid är det 1974, året för Nejlikerevolutionen i Portugal då det landet övergår till demokrati, och Angola med flera afrikanska kolonier blir självständiga. I Luanda utbryter kaos, det är farligt för alla och speciellt för de före detta kolonisatörerna. Systern och svågern försvinner. Ludo murar in sig i den charmerande lägenheten, där hon kommer att bo i 28 år och fylla väggarna med en sorts fragmenterad självbiografi. ”I det här huset har alla väggar min röst” står det på ett ställe.
Där den ligger på 11:e våningen blir lägenheten på ett lite magiskt sätt glömd av alla andra, trots att resten av bostäderna rustas upp av sina välbärgade ägare under de kommande kommunistiska årtiondena, och i ännu högre grad under de tider som kommer efter dem. Ludo är ofta på balkongen, blir ibland sedd men aldrig av någon som vet eller bryr sig om den speciella tillvaro hon för. Hennes sällskap är en hund som heter Fantasma (spöke), samt några brevduvor som utgör en finurlig koppling till andra personer som är viktiga i boken.
De personerna belyser, på ett lite schematiskt sätt, Angolas moderna historia och politiska konflikter.
Under årens lopp blir Ludos syn allt sämre. Eftersom hon också fryser eldar hon gradvis upp det rika bibliotek som för henne har utgjort kärnan i hemmet. Till slut klättrar en 7-årig gatpojke upp till henne, tar och säljer de silverbestick Ludo inte längre behöver och köper mat som han låter henne hitta. Småningom blir hon hans mormor och kommer tillbaka ut i det liv det inte längre är så mycket kvar av.
En lite tom känsla har jag ändå både medan jag läser och efter att ha läst slut boken. Det är för mycket slapstick för att samtidigt vara så
gripande och tragiskt. När jag kommer till sista sidan ”Tack och bibliografi” förstår jag orsaken. Boken var tänkt som en film, som aldrig blev av. Men författaren har inte heller omvandlat den till den fylliga roman det ganska högtidliga tonfallet (uttrycken av typen ”även ondskan behöver vila” är många) antyder att den vill vara. Boken har för många (bra) ingredienser för att fungera som så här lättsmält. Om det är något det inte går att göra den magiska realismen till, så är det ett referat.
Översättningen är flytande, även om den emellanåt i dialogerna framstår som lite stel. Krystat slängig; vilket stilen i originalet som jag inte har tittat på eventuellt också är.