En dubbeldos högklassig pianomusik
Vänner av pianomusik hade skäl att vara glada då två internationellt erkända pianister gav varsin recital i Musikhuset under två dagar efter varandra. Grigori Sokolov uppträdde inför en fullsatt konsertsal i torsdags, och Vesselin Stanevs konsert i Camera
KONSERTRECENSION
Pianomusik
Grigori Sokolov, piano. Haydn, Schubert. Musikhuset, konsertsalen 14.6. Vesselin Stanev, piano. Franck, Debussy, Chopin. Musikhuset, Cameratasalen 15.6.
Den mästerliga men samtidigt flärdfria Grigori Sokolov (f. 1950) är en regelbunden och avhållen gäst i Helsingfors. Han inledde konserten med wienklassicism, Joseph Haydns sonater i g-moll (Hob. XVI:44), hmoll (Hob. XVI:32) och ciss-moll (Hob. XVI:36), alla komponerade på 1770-talet.
Sokolovs stilmässiga och konstnärliga val är noga övervägda och tekniken briljant – så pärlande lätt kan en Steinwayflygel låta i rätta händer, med skickligt doserad pedal. De graciösa ornamenten och den surrande prestofinalen i h-mollsonaten fascinerade.
Den stundtals rätt dramatiska ciss-mollsonaten fungerade som en bro till andra delen i Sokolovs program, Franz Schuberts (1797–1828) senare samling av fyra impromptun (D.935, f-moll, Ass-dur, B-dur, f-moll). Dessa var bland Schuberts sista verk och utgavs postumt.
Liksom Haydns sonater präglas även Schuberts impromptun av en (skenbar) spontanitet i det musikaliska berättandet. I sina tolkningar värnade Sokolov om denna aspekt samtidigt som han genomlyste texturens olika lager.
Det fanns en symmetri mellan programmets två delar: sista satsen i Haydns ciss-mollsonat är en kontemplativ menuett, medan det sista impromptut (Allegro scherzando) också är en dans, en märklig ländler som övergår i ett fyrverkeri av skalor.
Bulgariske Vesselin Stanev (f. 1964) har studerat i både Moskva och Paris och är särskilt insatt i den romantiska repertoaren. I recitalens välplanerade program var preludierna den självklara röda tråden. Stanev framförde såväl Claude Debussys (1862–1918) tolv preludier (den första boken) som Frédéric Chopins (1810–1849) 24 preludier, op. 28.
Konserten inleddes grandiost med César Francks (1822–1890) Preludium, koral och fuga (1884), ett virtuost verk där tonsättarens bakgrund som organist hörs tydligt.
Debussy öppnade nya dimensioner för klangen i sina pianoverk och inte minst i preludierna, som är försedda med poetiska och fantasieggande
Stanev spelade med en fyllig klang samt skapade en njutbar balans mellan de skimrande ljusa detaljerna och de mörkare tonmassorna. Rytmerna var livliga, och till exempel La Cathédrale engloutie (Den sjunkna katedralen) andades majestätisk ro.
titlar. I Cameratasalens intima miljö fästes min uppmärksamhet på pianot som ett resonerande objekt samt övertonerna som dallrade i luften.
Stanev spelade med en fyllig klang samt skapade en njutbar balans mellan de skimrande ljusa detaljerna och de mörkare tonmassorna. Rytmerna var livliga, och till exempel La Cathédrale engloutie (Den sjunkna katedralen) andades majestätisk ro.
Chopins preludier är organiserade enligt tonarterna och många av dem är rätt korta. Stanevs tolkningar var omsorgsfulla och nyansrika och tempona raska, till och med onödigt kvicka i samband med sådana tempobeteckningar som lento eller largo. Det sista preludiet (dmoll, Allegro appassionato) avslutade konserten på ett fint och slagkraftigt sätt.
De två pianisternas program tangerade varandra på två punkter, då Sokolov spelade Debussys Des pas sur la neige (Spår i snön) och Chopins preludium i Dess-dur bland sina sex extranummer.