Frilansjournalisten Johan Ekman rekapitulerar vägen mot brexit i sin essä.
Efter åratal av tabloidinflytande är det inte speciellt förvånande att den senaste folkomröstningen blev en sällan skådad kavalkad av antieuropeiska löpsedlar ... det största ”scoopet”, vars sanningshalt ivrigt debatterats, gick återigen till The Sun som
Avståndet mellan England och kontinenten känns större än vad trettio minuter under kanalen på ett Eurostartåg ger sken av. Storbritanniens resa i den Europeiska Unionen tar som bekant slut 2019. Ända sedan landet sökte medlemskap för första gången på sextiotalet har britterna av andra ansetts vara – eller själva profilerat sig som – outsiders. Och i det ljuset är brexit måhända inte, trots dramatiken, en överraskning.
Det är inte bara engelsmännen som kan känna sig udda i Europa utan känslan är, vilket jag själv erfarit, ömsesidig. George Orwell menade att ”få européer står ut med att bo i England, till och med amerikaner känner sig mer hemma i Europa”. Nästan åttio år efter att Orwell skrev sin kända essä The Lion and the Unicorn (1940), är det fortfarande lätt att identifiera känslan han beskriver:
Då du återvänder till England från något främmande land, får du omedelbart känslan av att andas en annan luft. Bara under de första minuterna samverkar dussintals små saker för att ge dig den här känslan. Ölen är bittrare, mynten tyngre, gräset grönare, annonserna skränigare. Folkmassorna i stora städer, med sina milda knotiga ansikten, sina dåliga tänder och sitt vänliga sätt, är annorlunda än europeiska folkmassor. (red.övers.)
En orsak till att England känns annorlunda är den levande närvaron av ett förflutet som så starkt kontrasterar mot faktumet att speciellt London i dag är en spjutspets i den process vi kallar globaliseringen. Waterloo Bridge i centrala London är en bra utkiksplats för att observera de symboliska kontrasterna. Themsen rinner sakta nedströms mot finanscentret i Canary Wharf och vaggar samtidigt fram minnen av ett svunnet imperium. I väster reser sig Big Bens och Houses of Parliaments gotiska torn och tinnar; rakt norrut ligger det nyklassiska, magnifikt monumentala Somerset House; österut mot Citys skyskrapor avtecknar sig St Paul’s Cathedral och bortom Blackfriars och London Bridge ligger naturligtvis Towern.
Med lite fantasi går det att för sin inre syn mana fram den viktorianska flottans stolthet, the Fighting Téméraire, i färd med att bogseras fram längs floden i ett magiskt skimmer, en scen avbildad av ljuseffekternas mästare J. M. W. Turner. Målningen, som hänger på National Gallery, avbildar hur skeppet, som tillhör en förgången tid, lämnar scenen. En metafor som, beroende på vem som tillfrågas, kunde användas för antingen Storbritannien eller EU.
Men hur hamnade vi här och varför?
Den engelska EU-ambivalensen illustreras redan av beslutet att över huvud taget låta medlemskapet avgöras i en folkomröstning. Jag vågar påstå att en fransk eller tysk regeringschef i proEU lägret, i synnerhet med EU:s impopularitet i åtanke, in i det sista skulle kämpa mot en folkomröstning. Premiärminister David Cameron var däremot beredd att spela högt för sin politiska framtid med medlemskapet som insats.
Om vi utgår från dagspolitiska strategier, kan löftet om folkomröstningen förklaras med Camerons försök att ena sitt konservativa parti inför en valrörelse han inte ens förväntade sig att vinna. När Cameron efter valet 2015, till sin egen och andras förvåning, åter befann sig på Downing Street 10, blev det däremot dags att infria vallöftet och kampanjen för fortsatt medlemskap inleddes.
Enligt vittnesmål led Cameron, som inte kände någon stark ideologisk övertygelse i frågan, av fartblindhet. En anekdot i Financial Times 22.1.2016 beskriver hur Cameron för europeiska rådets ordförande Herman van Rompuy förklarade att folkomröstningen skulle täppa till truten på Torypartiets EU-skeptiska falang för de följande tjugo åren. Taktiken hade ju fungerat med de upproriska skottarna, så premiärministern var säker på sin förmåga att igen övertyga en majoritet av väljarna.
Men frågan visade sig vara mer komplex än så både i förhållande till resten av EU och internt i Storbritannien. Rent mellanstatligt har EU:s och Storbritanniens förhållande aldrig präglats av kärlek – snarare har känslorna skiftat mellan ömsesidig vämjelse och pragmatisk samlevnad.
När Storbritannien första gången 1961 sökte medlemskap i EEG, blev det Charles de Gaulles ”non” som satte stopp för ett brittiskt inträde. Det franska vetot blev antiklimaxen i en process som underströk britternas minskade världspolitiska status. Efter Suezfiaskot 1956, som bittert klargjort för London att britterna inte mera kunde invadera länder utan amerikanernas tillstånd, stod det klart att imperiets tid definitivt var över och att en ny väg måste stakas ut.
Nu blev den europeiska marknaden den oas som det utsvultna forna imperiet försökte nå i sin ökenvandring. Men samtidigt var beslutet att lämna in ansökan till den kontinentala klubben ett synligt medgivande av landets reducerade makt. Så när de Gaulle stoppade inträdet blev förödmjukelsen dubbelt så stor. Att det var just Frankrike – som utan britternas insats under andra världskriget inte skulle ha existerat som självständig stat – som nobbade Storbritannien var nära nog outhärdligt pinsamt. Efter episoden kunde premiärminister Harold Macmillan endast konstatera att ”hela vår politik, hemma och utomlands, ligger i ruiner”.
Efter att de Gaulle pensionerat sig blev Storbritannien, på tredje försöket, medlem av EEG den första januari 1973. Men relationerna har förblivit kyliga och britterna har ofta poängterat sin olikhet i förhållande till Kontinentaleuropa. I ett tal rubricerat ”Europas framtid” på College of Europe 1988, konstaterade Margaret Thatcher att det var modigt att bjuda in henne som talare: lite som ”att bjuda in Djingis Khan föra att tala om temat fredlig samexistens”. När nyliberalismen på 1980-talet blev svaret på det förslöade integrationsprojektet, var Thatcher dock inte sen med att inse potentialen i att förankra den i unionens institutionella ramverk. Det var inte av en händelse som den brittiske kommissionären Lord Cockfield fick ansva-
När Jacques Delors i egenskap av kommissionsordförande 1990 kom på besök för att marknadsföra nyttan av en gemensam europeisk valuta, hälsade tabloiden The Sun honom välkommen med en förstasida prydd med två fingrar och den prosaiska rubriken ’Up Yours, Delors’
ret att genomdriva liberaliseringen av den inre marknaden.
Om ledande brittiska politiker haft ett ambivalent eller pragmatiskt förhållningssätt till EU, så har den brittiska tabloidpressen hyst öppet hatiska känslor mot brysselbyråkratins företrädare. När Jacques Delors i egenskap av kommissionsordförande 1990 kom på besök för att marknadsföra nyttan av en gemensam europeisk valuta, hälsade tabloiden The Sun honom välkommen med en förstasida prydd med två fingrar och den prosaiska rubriken ”Up Yours, Delors”.
Efter åratal av tabloidinflytande är det inte speciellt förvånande att den senaste folkomröstningen blev en sällan skådad kavalkad av antieuropeiska löpsedlar kombinerat med hätska artiklar mot invandring. Det största ”scoopet”, vars sanningshalt ivrigt debatterats, gick återigen till The Sun som hävdade att självaste drottningen stödde brexit.
Inte heller till vänster har EU varit någon självklart positiv sak. När medlemskapet debatterades i offentligheten på sextiotalet tyckte Tony Benn, som länge var den engelska vänsterns förgrundsgestalt, att medlemskapet – trots att det emotionellt sett var attraktivt, inte minst för att flera av dem som motsatte sig det var reaktionära – borde motarbetas. 1963 skrev Benn i en Guardiankolumn att ”Romfördraget, som befäster laissez-faire som sin filosofi och väljer Byråkratin som sin administrativa metod, kommer att förslöa nationell ekonomisk planering” samtidigt som medlemskap skulle medge en ”institutionalisering av Nato”, vilket i sin tur skulle förvärra öst–väst-relationerna.
Argumenten på vänsterhåll är inte helt annorlunda i dag. Oppositionsledaren Jeremy Corbyn, som i ungdomen hade ett nära politiskt samarbete med Benn, är ingen stor EU-vän. Corbyns förhållningssätt, som ofta kritiserades av den mer marknadsliberala falangen av partiet, var under kampanjen en balansgång mellan att varken låta alltför EU-positiv eller -negativ.
Ur ett politiskt perspektiv är brexit alltså ingen obegriplig realitet. Storbritanniens förhållande till andra EU-stater har från första början varit komplicerat. Samtidigt kom gamla underliggande konflikter inom partierna till ytan i kampanjen, medan konflikterna i sig själva reflekterar de interna motsättningarna i samhället. Och då det realpolitiska imperativ ”att vilja vara med” som karakteriserar en liten stat som Finland inte existerar på de brittiska öarna, kunde frågan om unionen dras till sin spets också inom etablerade partier.
När kampanjen inför folkomröstningen gick som hetast lade jag ofta märke till att det inte var britter utan utländska EU-medborgare som delade ut Remainpamfletter. Det var också talande att den mest passionerade engelska förespråkaren för EU-medlemskap jag träffade var en man som i årtionden bott i Frankrike.
Argumenten för fortsatt medlemskap var överlag luddigt formulerade och vilade på påståendet att EU bidrog med miljoner jobb och att det var bättre att ta det säkra för det osäkra. Problemet var dock att en stor mängd britter generellt ville ha förändring framför status quo. EU blev symbol för det som kändes fel och det var något EU-motståndarna utnyttjade i sin skrupelfria kampanj.
Trots att det inte är EU som i Englands fall förorsakat nedskärningar och låglönejobb, var unionen också bland många progressiva en symbol för nyliberalismen. I Sheffield träffade jag år 2015 en grupp av Jeremy Corbyns unga supportrar som inte visste hur de skulle rösta. Visserligen tillhörde de en generation som kände sig europeisk, men flera sade att behandlingen av Grekland gjorde att de inte kände någon större affinitet med EU. Att kampanjen för utträde leddes av ärkekonservativa män som Boris Johnson gjorde visserligen att vågen trots allt vägde mot remain. Men någon större passion att sprida budskapet fanns inte.
Betydligt mera övertygelse fann jag hos EU-motståndarna. En äldre adelsman, iklädd tweedkavaj, som delade ut broschyrer utanför Londons anrika Lord’s Cricket Ground har stannat i mitt minne. Utbud och efterfrågan var enligt honom betydligt viktigare för ekonomin än EU-medlemskapet. En medelålders dam som kampanjade tillsammans med honom höll med och riktade en känga mot ”dagens ungdom” som inte förstod sig på imperiet.
Det var först mot slutet av kampanjen som remain fick upp volymen, men också då verkade försöken att göra arbetstagarnas rättigheter till det bärande temat en smula påklistrat och panikartat. Trots en gnagande känsla av att förändringens vindar blåste, gnuggade jag liksom många andra mig i ögonen den 24 juni 2016. När jag hittar en kopia av Financial Times som jag sparat från dagen efter omröstningen – en svartvit bild på Cameron under rubriken ”Britain Breaks with Europe” – känns det hela fortfarande som en förvånande nyhet.
I dag ser det ändå ut som att de kortsiktiga effekterna av folkomröstningens resultat förblivit relativt milda. Om ett år kommer Storbritannien att vara ute och världen verkar ha förlikat sig med den saken: ingen ekonomisk krasch och inga nya folkomröstningar har ägt rum än så länge. Och England har ju trots allt hela tiden varit annorlunda.
Men det är inte hela sanningen. I själva verket är britternas utträde ett stort slag mot EU, men effekterna syns ännu inte fullt ut. Nu talar jag inte om en direkt kollaps av den brittiska eller europeiska ekonomin: snarare är det frågan om en långsammare erosion av EU, åtminstone i sin nuvarande form. Storbritannien är – trots att det brittiska imperiet tillhör historien – en globalt betydande militär- och finansmakt. Och när följande kris infinner sig, är det inte långsökt att trycket på folkomröstningar blir oemotståndligt också för politiker på kontinenten.
Skribenten är journalist som följde med folkomröstningen på plats i England. Han har studerat Europeisk politik vid King’s College, London.