”Njuta? Det får man göra sedan”
VM? Jaha. Det är ungefär så han känner det, på randen till en åttondelsfinal som engagerar miljoner där hemma. På ett lyxhotell vid Svarta havet knäpper förbundskaptenen Janne Anderssons sina händer och säger: – Njuta? Jag är bedrövlig på det och det kans
Förbundskaptenen ställde efter önskemål från svenska medier upp på en informell pressträff på Kempinski Grand Hotel på lördagseftermiddagen. En kvart var det sagt. Samtidigt pågick åttondelsfinalen mellan Frankrike och Argentina, en målrik rysare och snabbt klassad som en av mästerskapets mest underhållande matcher hittills.
När Andersson reste sig hade det gått en halvlek.
Och vad fick vi veta? Jo, han är nöjd och belåten med det mesta, stolt över spelare som lojalt följer direktiven, en ledarstab där varje röst och åsikt tas på allvar, allt i syfte att maximera den kollektiva kunskapsnivån.
Inget nytt under solen
Under den heta solen vid Svarta havets östra kust är inget nytt för förbundskaptenen. Det är samma målinriktade processarbete som i Halmstads BK eller IFK Norrköping. En match i taget, hålla fast vid principer, skapa god stämning och göra allt för att maximera insatsen när det dags att prestera, närmast mot Schweiz i S:t Petersburg på tisdag.
Men Janne Andersson är inte Janne Andersson om han inte också är personlig och öppen med vad han känner och tycker.
Det här med att vara på ett VM är märkligt så till vida att han knappt märker att han är det. Festen, matcherna, det världsomspännande engagemanget... nej, det är inte mycket som tränger in i den berömda bubblan.
Ingen stor skillnad
– När man satt hemma och följde ett mästerskap såg man ju allt. Nu är jag här för att jobba och det bli en annan grej. Det påminner om vanliga landskamper i och med att vi lever som vi gör här. Det är ingen stor skillnad. När jag tittar på det utifrån efteråt, kommer jag nog att känna att det är häftigt att vara med i ett VM och när jag står där inför matcherna är det häftigt.
– Men annars vet i fasen, det är fotbollsmatcher som ska spelas och när man är i den här bubblan blir det inte så många andra intryck. Det är mer säkerhet än vad vi är vana, men den delen finns delvis med i vanliga landskamper, säger han.
VM-febern Andersson och hans spelare ställt till med hemma är han förstås någorlunda medveten om, men han nöjer sig med att konstatera:
– Jag vet att det är ett jättestort intresse och det är jättekul att det är många svenskar som vill komma hit och titta. Vi känner ett stöd, men om vi kan använda oss av det? Jag vet inte. Det viktiga är våra egna drivkrafter, vår egen motivation i laget och truppen, mer än de yttre krafterna.
”Ser ut som ett monster”
Själv känner han sig lugn och trygg.
– Det är klart att man har en anspänning som alla andra. Det vore väl konstigt annars. Jag har väl någon god sida och en av dem är väl i så fall att jag är ganska bra i den här situationen, att jag är så driven i vad som ska göra att jag inte tänker på konsekvens och allt runt omkring. TT: Du har visat starka känslor i matcherna. Känner du någon gång att du behöver lägga band på dig? – Nej, det har jag inte känt. TT: Det har ju hänt att du åkt upp läktaren tidigare. – Förbundskaptenen åker inte upp, i så fall får jag bli den förste. De förstår inte halländska här, de förstår knappt engelska en del. Nej, men lite skämt åsido. Jag går ju inte omkring och är arg för att jag tycker att det är roligt. Jag tycker faktiskt att det har varit ganska motiverat de gånger jag varit det.
– Det är inte alltid jag känt mig stolt de gånger jag sett mig själv på bilder där jag ser ut som ett monster. Samtidigt hade det varit värre om jag stått där död.
– Det är mitt sätt att vara.