Fokus på ett fotbollslag

De instängda pojkarna och deras tränare i Tham Luang har räddats. Men många andra barn har inga räddningsinsatser att invänta.

JOHN-ERIK JANSéN

john-erik.jansen@ksfmedia.fi

En efter en har de instängda pojkarna i grottsystemet Tham Luang i norra Thailand under tre dagar försiktigt lotsats genom trånga och delvis vattenfyllda gångar, på väg tillbaka till jordens yta för att så småningom återförenas med sina lättade anhöriga. Händelsutvecklingen har nästan följt dramaturgin i en film, men det som har hänt är verklighet och styrs inte av ett manuskript som garanterar ett lyckligt slut.

Det började som en mardröm. Fotbollsjuniorerna, mellan 11 och 16 år gamla och den 25-åriga tränaren stängdes in i grottan då kraftiga monsunregn ledde till översvämningar. Räddningsarbetare i ett alltmer internationellt team försökte lokalisera de instängda, men hoppet minskade för varje dag, trots att vattnet sjönk och man kunde ta sig längre in i grottan.

Men den 2 juli, efter tio dagar i totalt mörker, hittade två brittiska grottdykare den avsats där laget fanns, och kunde genast bekräfta att alla tretton var vid liv.

Senast då blev det en global nyhet som följdes minut för minut av internationella medier.

Det var inte bara nyhetsmedierna som reste till Tham Luang. På väldigt kort tid mobiliserades världseliten bland grott- och räddningsdykare. Tillsammans med de thailändska myndigheterna organiserade de ett komplicerat räddningsarbete som krävde insatser av tiotals dykare. Resultatet visar att de visste vad de gjorde, de kunde framgångsrikt slutföra en operation som aldrig har prövats tidigare.

Men också de instängda hade bevarat sin moral och hållit sig i så god form att de kunde ge sig in på den riskfyllda operationen.

De thailändska myndigheterna såg till att hålla kameror och journalister borta från de räddade. Medierna fick allmänna uppgifter om deras hälsotillstånd, men intervjuer och bilder var det inte tal om.

Det var klokt. När pojkarna väl är räddade börjar en lång fysisk och psykisk återhämtning både för dem och deras närmaste. För omvärlden räcker det i det här skedet att veta att räddningsoperationen var en framgång. Vad pojkarna upplevde under sin fångenskap, och hur de höll fasorna under den tio dagar långa totala isoleringen på avstånd kanske kan berättas när de själva är mogna för det. Det finns många orsaker till att världens intresse fokuseras just på de här barnen. Den mardrömslika situationen är lätt att föreställa sig, hoppet som avtar, och sedan väcks på nytt, följt av ett farligt men framgångsrikt räddningsarbete. Ett ”tänk om...” var hela tiden en realitet.

Att en erfaren räddningsdykare omkom i grottorna när operationen förbereddes var en allvarlig påminnelse om riskerna. Och när de instängda väl var räddade måste också de tre dykarna och en läkare som hade sett till dem ta sig ut ur grottan.

Det är inte fel att känna starkt för pojkarna i grottan och vara lättad över att de kunde räddas tillbaka till livet. Det stora intresset bekräftar den gamla sanningen att så fort offer får en identitet är det lätt att bli engagerad i deras öde.

Men det finns en annan verklighet. Alltför många barn och unga får aldrig en chans att uppleva gemenskapen i ett fotbollslag.

Tolv barn och en ung vuxen i livsfara har räddats, men det finns tusentals andra som går under. Många thailändska barn lever i vidriga omständigheter och utsatthet, och samtidigt som räddningsarbetet i Tham Luang pågick dör hundratals människor i översvämningar i Japan.

Bilder och skildringar från dramat vid Tham Lung kan bli ikoniska symboler för en lyckad räddningsoperation.

Men de ska inte tränga undan en annan ikon: den lille drunknade pojken ilandfluten på en strand i Turkiet. Den bilden säger tyvärr mera om vår omvärld just nu.