Möt vär­men och ky­lan på Is­land

Den is­länds­ka na­tu­ren rym­mer ett my­to­lo­giskt skim­mer av eldspru­tan­de dra­kar och trols­ka sa­go­vä­sen. Här möts vär­me och ky­la mel­lan hav och land i ett ma­giskt land­skap som ibland kan va­ra för­ödan­de.

Hufvudstadsbladet - - Hbl - TT/JöRGEN ULVSGäRD

Att när­ma sig en jö­kel är en spe­ci­ell käns­la. Det vi­lar nå­got evigt, nå­got av ti­der­nas be­gyn­nel­se över den som är bå­de vac­kert och skräm­man­de. När vi när­mar oss fis­ke­byn Vík i Mýr­da­lur, ne­dan­för gla­ciä­ren Ey­jafjal­la­jökull och Myr­dal­sjökull på syd­öst­ra Is­land, känns det i he­la krop­pen att li­vet är starkt och mäk­tigt, men sam­ti­digt svagt och bräck­ligt. Det var här som de upp­märk­sam­ma­de ut­brot­ten un­der vå­ren år 2010 äg­de rum. Då spreds den vul­ka­nis­ka as­kan över he­la Eu­ro­pa och stop­pa­de näs­tan all flyg­tra­fik.

År­hund­ra­den av ota­li­ga vul­kan­ut­brott och ask­moln har in­te lyc­kats ri­va ned och för­gö­ra det is­länds­ka sam­häl­let. Det blir all­tid en rem­sa kvar för nya bo­sätt­ning­ar, och is­län­ning­ar­na är ett här­dat släk­te som är proffs på att över­le­va va­re sig det gäl­ler eko­no­mis­ka kri­ser el­ler na­tur­ka­ta­stro­fer.

Vi åker över grö­na slät­ter mel­lan Sell­foss och Hel­la. Längs vägen be­tar is­lands­häs­tar i sto­ra floc­kar. Någ­ra öar dy­ker upp i sol­di­set när vi när­mar oss den svar­ta sand­stran­den ut­an­för Vík. Det är Vest­man­naö­ar­na. Li­te läng­re fram­ö­ver re­ser sig de väl­kän­da klip­por­na Rey­nis­drang­ar ur ha­vet. En­ligt säg­nen var de ett troll­par till häst med barn som förste­na­des när da­gen gryd­de.

Mitt emel­lan Rey­nis­drang­ar och det dunk­la Dyr­hólaey tor­nar de mäk­ti­ga bly­erts­grå ba­salt­klip­por­na Hál­sanefs Hel­lir upp sig. Or­det Hel­lir be­ty­der grot­ta på is­länds­ka, men det är in­te själ­va grot­tan som är det häf­ti­gas­te med den­na plats, ut­an den sto­ra klipp­väg­gen be­stå­en­de av sex­kan­ti­ga ba­salt­pe­la­re som lik­nar gi­gan­tis­ka or­gel­pi­por i na­tu­rens egen kyr­ka. Vid dess fot lig­ger byn Vík, med den ond­ske­ful­la vul­ka­nen Kat­la ru­van­de bakom ryg­gen.

Stic­kan­de lukt

Vi kör del­vis längs den klas­sis­ka tu­rist­vä­gen Gyl­le­ne cir­keln men med av­stic­ka­re li­te här och där upp mot det vack­ra vat­ten­fal­let Sel­ja­lands­foss och det spek­ta­ku­lä­ra vul­ka­nis­ka om­rå­det Gey­sir med si­na he­ta käl­lor där gejs­rar var fem­te mi­nut spru­tar upp si­na kas­ka­der av kok­hett vat­ten. Vi fort­sät­ter till byn Flú­dir där vi över­nat­tar.

Da­gen ef­ter kör vi väs­terut och gör en av­stic­ka­re längs kus­ten mot Por­láks­höfn. Plöts­ligt träng­er en stic­kan­de lukt ge­nom bi­lens ru­tor och vi ser träställ­ning­ar i långa ra­ der ut mot vägen fyll­da av salt­fisk som hål­ler på att skör­das ef­ter att tor­kats av so­len i fle­ra må­na­der. Det är is­län­ning­ar­nas svar på lut­fisk och en mäk­ta po­pu­lär maträtt.

Må­let för vår re­sa är Isafjör­dur i det jung­fru­li­ga och oex­plo­a­te­ra­de Vest­fjord. Hit är det än­nu in­te så många tu­ris­ter som hit­tat, det är Is­lands nya sec­ret spot. Vi kör på sling­ran­de vägar och ser vat­ten­mas­sor­na kas­ta sig ned­för fjäll­si­dor­na. Mel­lan dem bre­der en böl­jan­de mat­ta av fro­digt gräs ut sig, en gröns­ka som är grö­na­re än grönt. Mol­nen sve­per si­na fluf­fi­ga kjo­lar runt de bran­ta berg­väg­gar­na som stu­par tvärt ned i ha­vet. Land­ska­pet i den­na del av lan­det är som häm­tad di­rekt ur den is­länds­ka sa­go­värl­den, full­stän­digt ma­giskt och oför­stört.

”Ett med na­tu­ren”

Vi slår oss ned på re­stau­rang­en Tjuru­husids, en gam­mal re­no­ve­rad stall­bygg­nad med lång­bord och lågt till tak. Al­la pra­tar med varand­ra un­der ti­den som läck­ra fisk­rät­ter du­kas fram och avnjuts. Vid min si­da sit­ter Bir­na Jó­nas­dót­tir, en ung is­län­ning som äls­kar den här de­len av lan­det.

– Jag be­hö­ver kän­na den ome­del­ba­ra när­he­ten till ber­gen och ha­vet och det får man i de sma­la och trånga fjor­dar­na runt Isafjör­dur. Här kän­ner jag mig ett med na­tu­ren. Trots att jag rest en hel del i värl­den är su­get hit all­tid li­ka starkt. Var­je som­mar åter­kom­mer jag, sä­ger hon.

Ef­ter en av­stic­ka­re upp till Eu­ro­pas mest av­lägs­na fis­ke­by Su­de­rey­re någ­ra mil norrut bär det av till Pat­reks­fjör­dur. Li­ka svart som san­den

är på öst­ra Is­land li­ka vit är den på väst­ra si­dan i fjord­vi­kar­na runt Pat­reks­fjör­dur – ja, till och med röd vid Rau­da­san­dur. Men hur loc­kan­de sand­strän­der­na än ser ut är det ing­en som ba­dar.

– Nej, det är för kallt i vatt­net. Det är in­te många gång­er jag ba­dat i ha­vet de se­nas­te tju­go åren. Om det ska ske får det bli i nå­gon av vå­ra var­ma käl­lor el­ler ter­mis­ka bad, sä­ger Ma­ria Rag­nars­dot­tir, som gui­dar oss upp till Eu­ro­pas störs­ta få­gel­klip­pa, Latrabjarg.

Från den mäk­ti­ga klip­pan ser jag storm­fåg­lar­na glid­fly­ga på spa­ning ef­ter fö­da. De li­te klum­pi­ga­re lun­ne­fåg­lar­na är dem hack i häl, och en och an­nan to­bis­griss­la tar höjd och gör ett stört­dyk mot vat­ten­bry­net för att se­kun­den se­na­re lyf­ta med en sill i näb­ben.

Blå la­gu­nen

Ef­ter en vec­kas re­sa i det is­länds­ka kar­ga land­ska­pet är det skönt att gli­da ned i Blå la­gu­nens he­ta ter­mis­ka bad. Det sägs att den is­länds­ka som­ma­ren ba­ra va­rar i fy­ra vec­kor och att höst­lö­ven re­dan i mit­ten av au­gusti virv­lar om­kring hu­sen.

Men det är en san­ning med mo­di­fi­ka­tion, även om som­ma­ren för­vis­so är kort och so­len kan för­mör­kas av ett dra­k­ut­brott.

FOTO: JöRGEN ULVSGäRD

FOTO: TT/JöRGEN ULVSGäRD

■Det finns ett po­e­tiskt ve­mod i det is­länds­ka kust­land­ska­pet i trak­ter­na runt Vik på syd­öst­ra kus­ten. Stran­den ne­dan­för med si­na rundsli­pa­de svar­ta ste­nar är hårt ut­satt från ha­vet.

FOTO: TT/JöRGEN ULVSGäRD

■Den klas­sis­ka tu­rist­vä­gen Gyl­le­ne cir­keln ut­går från hu­vud­sta­den och sling­rar sig upp mot de vack­ra vat­ten­fal­len Sko­gar­foss och Gull­foss.

JöRGEN ULVSGäRD FOTO: TT/

■Väst­ra Is­land är den älds­ta de­len av lan­det och sak­nar vul­ka­ner. Na­tu­ren har en in­byggd dra­ma­tik som ge­nom­sy­rar allt och al­la.

FOTO: TT/JöRGEN ULVSGäRD

Att när­ma sig en jö­kel är en spe­ci­ell käns­la.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland

© PressReader. All rights reserved.