Möt värmen och kylan på Island
Den isländska naturen rymmer ett mytologiskt skimmer av eldsprutande drakar och trolska sagoväsen. Här möts värme och kyla mellan hav och land i ett magiskt landskap som ibland kan vara förödande.
Att närma sig en jökel är en speciell känsla. Det vilar något evigt, något av tidernas begynnelse över den som är både vackert och skrämmande. När vi närmar oss fiskebyn Vík i Mýrdalur, nedanför glaciären Eyjafjallajökull och Myrdalsjökull på sydöstra Island, känns det i hela kroppen att livet är starkt och mäktigt, men samtidigt svagt och bräckligt. Det var här som de uppmärksammade utbrotten under våren år 2010 ägde rum. Då spreds den vulkaniska askan över hela Europa och stoppade nästan all flygtrafik.
Århundraden av otaliga vulkanutbrott och askmoln har inte lyckats riva ned och förgöra det isländska samhället. Det blir alltid en remsa kvar för nya bosättningar, och islänningarna är ett härdat släkte som är proffs på att överleva vare sig det gäller ekonomiska kriser eller naturkatastrofer.
Vi åker över gröna slätter mellan Sellfoss och Hella. Längs vägen betar islandshästar i stora flockar. Några öar dyker upp i soldiset när vi närmar oss den svarta sandstranden utanför Vík. Det är Vestmannaöarna. Lite längre framöver reser sig de välkända klipporna Reynisdrangar ur havet. Enligt sägnen var de ett trollpar till häst med barn som förstenades när dagen grydde.
Mitt emellan Reynisdrangar och det dunkla Dyrhólaey tornar de mäktiga blyertsgrå basaltklipporna Hálsanefs Hellir upp sig. Ordet Hellir betyder grotta på isländska, men det är inte själva grottan som är det häftigaste med denna plats, utan den stora klippväggen bestående av sexkantiga basaltpelare som liknar gigantiska orgelpipor i naturens egen kyrka. Vid dess fot ligger byn Vík, med den ondskefulla vulkanen Katla ruvande bakom ryggen.
Stickande lukt
Vi kör delvis längs den klassiska turistvägen Gyllene cirkeln men med avstickare lite här och där upp mot det vackra vattenfallet Seljalandsfoss och det spektakulära vulkaniska området Geysir med sina heta källor där gejsrar var femte minut sprutar upp sina kaskader av kokhett vatten. Vi fortsätter till byn Flúdir där vi övernattar.
Dagen efter kör vi västerut och gör en avstickare längs kusten mot Porlákshöfn. Plötsligt tränger en stickande lukt genom bilens rutor och vi ser träställningar i långa ra der ut mot vägen fyllda av saltfisk som håller på att skördas efter att torkats av solen i flera månader. Det är islänningarnas svar på lutfisk och en mäkta populär maträtt.
Målet för vår resa är Isafjördur i det jungfruliga och oexploaterade Vestfjord. Hit är det ännu inte så många turister som hittat, det är Islands nya secret spot. Vi kör på slingrande vägar och ser vattenmassorna kasta sig nedför fjällsidorna. Mellan dem breder en böljande matta av frodigt gräs ut sig, en grönska som är grönare än grönt. Molnen sveper sina fluffiga kjolar runt de branta bergväggarna som stupar tvärt ned i havet. Landskapet i denna del av landet är som hämtad direkt ur den isländska sagovärlden, fullständigt magiskt och oförstört.
”Ett med naturen”
Vi slår oss ned på restaurangen Tjuruhusids, en gammal renoverad stallbyggnad med långbord och lågt till tak. Alla pratar med varandra under tiden som läckra fiskrätter dukas fram och avnjuts. Vid min sida sitter Birna Jónasdóttir, en ung islänning som älskar den här delen av landet.
– Jag behöver känna den omedelbara närheten till bergen och havet och det får man i de smala och trånga fjordarna runt Isafjördur. Här känner jag mig ett med naturen. Trots att jag rest en hel del i världen är suget hit alltid lika starkt. Varje sommar återkommer jag, säger hon.
Efter en avstickare upp till Europas mest avlägsna fiskeby Sudereyre några mil norrut bär det av till Patreksfjördur. Lika svart som sanden
är på östra Island lika vit är den på västra sidan i fjordvikarna runt Patreksfjördur – ja, till och med röd vid Raudasandur. Men hur lockande sandstränderna än ser ut är det ingen som badar.
– Nej, det är för kallt i vattnet. Det är inte många gånger jag badat i havet de senaste tjugo åren. Om det ska ske får det bli i någon av våra varma källor eller termiska bad, säger Maria Ragnarsdottir, som guidar oss upp till Europas största fågelklippa, Latrabjarg.
Från den mäktiga klippan ser jag stormfåglarna glidflyga på spaning efter föda. De lite klumpigare lunnefåglarna är dem hack i häl, och en och annan tobisgrissla tar höjd och gör ett störtdyk mot vattenbrynet för att sekunden senare lyfta med en sill i näbben.
Blå lagunen
Efter en veckas resa i det isländska karga landskapet är det skönt att glida ned i Blå lagunens heta termiska bad. Det sägs att den isländska sommaren bara varar i fyra veckor och att höstlöven redan i mitten av augusti virvlar omkring husen.
Men det är en sanning med modifikation, även om sommaren förvisso är kort och solen kan förmörkas av ett drakutbrott.