Akvarellmästaren med eget språk
Minnesutställningen om konstnären Carl Warghs konst i Seinäjoki har blivit en representativ presentation av denne akvarellkonstens mästare.
En minnesutställning om den nyligen avlidne konstnären Carl Warghs akvarellkonst har under sommaren pågått i Seinäjoki konsthall (20.6–26.8). Ett urval, huvudsakligen bestående av blad ur Kuntsis museisamling i Vasa, har sedan 2015 turnerat till olika orter i landet och omstrukturerats påpassligt till en minnesexpo. I Seinäjokis rymliga och trots källarläget ljusa konsthall har utställningen med sina över ett sextiotal nummer blivit en representativ presentation av denne akvarellkonstens obestridlige mästare.
Som målare startade Wargh – som hans långvariga gallerist Christina Bäcksbacka i sin personligt skrivna nekrolog (HBL 8.7.2018) genomgående kallar Calle – med oljemåleri i en rätt traditionell stil, men det var när han tog sig an akvarellen och dess möjligheter han fann sin linje. Det var framför allt metoden att i stället för att fylla underlaget med färg ge det vita papperet en central roll som ljusbärare, som öppnade vägen till ett rikhaltigt bilduttryck.
En mångsidig begåvning ledde till ett visst famlande under studieåren. Universitetsstudier, bland annat i filosofi, flera år vid olika konstskolor, däribland en termin vid Repininstitutet i Sankt Petersburg och en sejour som Oscar Kokoschkas elev i Salzburg, avslutades med en teckningslärarexamen vid Konstindustriella läroverket i Helsingfors 1965. Och hela tiden med det egna målandet som en huvudsak i bakgrunden. Efter att ha experimenterat med akvarellteknikens många möjligheter stabiliserades Warghs uttryck ganska snart till något man kan kalla en personlig stil.
Sin plats i tiden fann Wargh i ett måleri där verkligheten blev den pålitliga stommen; trots vissa experiment och hemmahörande i den finlandssvenska modernistgenerationen blev han aldrig någon nonfigurativist. Landskapet kom snart att bli huvudmotivet i hans konst. Tidigt gjorde han sig känd som målare av gamla sockenkyrkor, långt ifrån som några etnografiska beskrivningar men detaljtroget inplacerade i ett landskap där byggnadernas suggestiva lutning gett bilderna deras särdrag.
Wargh var en driven tecknare, också den biten är väl dokumenterad på utställningen. I hans bilder kan det ibland tyckas att han nästan ”skriver” bilder: som om en formulering plötsligt krävt en musikalisk kontrapunkt – eller en kontrasterande betydelseförskjutning, som i en dikt av Björling. Hans förmåga att uttrycka sig i ord manifesterade sig också i hans insats som kritiker – och även som lärare, vilket Bäcksbacka, i egenskap av tidigare elev underströk i sin minnestext.
Landskapskaraktären tog Wargh gärna vara på i de nordliga regionerna, främst Österbotten men också i inlandet, bland annat i Kajanaland. Hans motiv kan tyckas slumpartade, ibland ur hemtrakterna, ibland i Medelhavsmiljö. Mera sällan drogs han till vatten: det skall finnas en halvdränkt träbåt för att ge honom anledning till en teckning från en havsstrand. Han kan återge sina motiv med en ibland suggestiv förvirrande blandning av synvinklar, med spontana hopp från bakgrund till närhet, plötsliga perspektivförskjutningar, med noggranna detaljer uppblandade med improviserade allmänsvep, ibland med motiv där hälften helt enkelt uteblivit.
Själv ansåg Wargh att det var ljuset han sökte på sina upptäcktsfärder i den synliga verkligheten. Det tyckte han sig bäst finna i naturen, också då den fått ett tidsdjup av ett kyrktorn eller en aktuell närvaro av en för det mesta kvinnlig modell. Ibland ger han bilden kontraster med en kraftigare färgskala, men ofta skimrar tonen som ett slags allmänt fritt ljus som fyller hela bladet utan betoning på varifrån det kommer. Konkreta detaljer i blyerts läggs mot akvarellistiska ytor påstrukna med bred färgfylld pensel. Och plötsligt igen byte från pensel till penna.
Och just här finns ett drag som i hög grad blir ett kännetecken för Wargh: bruket av blyerts. Från att ha varit ett medel till en första uppskissering av kompositionen intar blyertsinslagen småningom ett allt mera dominerande element i bilden. Akvarellen blir tidvis nästan lika mycket teckning. En akvarell av Wargh är inte svår att känna igen: pennan har satt sitt klara spår. Landskap där allting lutar, blyerts i grått och färgdrag i vått – och i hörnet nedtill den bekräftande – men nästan onödiga – signaturen: C. Wargh.