Polis i kris

Rättegången mot de höga polischeferna är en ofrånkomlig process för polisens fortsatta förtroende.

Tidigare chefen för narkotikapolisen i Helsingfors, Jari Aarnio, har valsat runt i medierna och rättssalarna i många år. Nu har det blivit dags för de högsta polischeferna.

I veckan inleddes vid Helsingfors tingsrätt rättegången mot den pensionerade polisöverdirektören Mikko Paatero, tidigare poliskommendören i Helsingfors Jukka Riikonen, den nuvarande polischefen i huvudstaden Lasse Aapio och Centralkriminalpolisens chef Robin Lardot, som tidigare jobbade på Polisstyrelsen.

Något liknande har aldrig tidigare skådats i Finland.

Alla fyra åtalas för att i praktiken ha jämnat vägen för Aarnio att begå brott som han nu har dömts för. Polischeferna åtalas för brott mot tjänsteplikt och i praktiken för att ha försummat att övervaka narkotikapolisens samarbete med den undre världen – kriminella som har fungerat som tipsare.

Informanterna har under 2009– 2013 i strid med reglerna inte registrerats, träffarna med dem har inte dokumenterats och möten har hållits med bara en polis närvarande trots att det bör vara två. Lagligheten i verksamheten har varit utanför all kontroll.

Enligt åtalen har polischeferna känt till bristerna men låtit det förbli så i stället för att vidta åtgärder och rätta till praxis.

Chefen för Centralkriminalpolisen, Robin Lardot, hamnade i sista minuten på de anklagades bänk. Förundersökningen i hans fall blev klar först i fredags, på måndagen väcktes åtal mot honom och följande dag inleddes rättegången.

Han förefaller vara mest förbluffad av alla åtalade över sin situation. Det är bara några månader sedan han själv ännu var vittne i den här jätteutredningen. Nu står han som misstänkt. Han bestrider åtalet, liksom även de övriga åtalade polischeferna.

Det är svårt att tänka sig att Lardot skulle kunna fortsätta sköta sin tjänst som normalt så länge han har ett åtal hängande över sig. Också polischefen i Helsingfors Lasse Aapio avstängdes från tjänst då åtal väcktes mot honom i samma fall och med en liknande åtalstext.

Vi måste kunna lita på att polisens kontakter med element i den undre världen sker på ett transparent och kontrollerat sätt enligt polisens interna regler. Åtalstexterna säger att det under flera år inte har varit så.

Polisen i Finland har haft ett grundmurat gott rykte och ett högt förtroende bland folket. Hittills har fallet Aarnio inte nämnvärt försämrat detta, men om de nu åtalade cheferna och före detta cheferna också befinns skyldiga kan polisens goda anseende få sig en rejäl törn.

Det är en lång process att bygga upp ett förtroende och om det förloras återfås det inte i en hast.

För förtroendets skull är det av högsta vikt att det här fallet utreds så grundligt som möjligt och rättsprocessen får ta den tid som krävs. Det är för alla parter bra att saken nu prövas i rättsinstans så att förhoppningsvis inga frågor blir obesvarade.

Det är uppseendeväckande och högst ovanligt då höga poliser trängs på de åtalades bänk. Samtidigt visar det hur stark den finländska demokratin och rättsstaten är.

Det gäller också att minnas att åtal inte automatiskt innebär att en person befinns skyldig och blir dömd.

Huvudförhandlingarna i rättegången inleds den 3 september och avgörandena väntas falla någon gång i början av nästa år.

Oberoende av utgången förefaller det i alla fall klart att polisens organisation bör ses över och den inre kontrollen skärpas för att förhindra motsvarande fall i framtiden.

På Inrikesministeriet finns det all orsak att noggrant följa med vad hela rättsprocessen kan avslöja om hur polisen arbetar och hur den borde arbeta. Därefter ska slutsatser dras om vilka ändringar som behövs för att polisen ska göra sitt jobb på ett fullt förtroendeingivande sätt.