Krigets mörker och sommaridyll
Simon Lereng Wilmonts dokumentärfilm The Distant Barking of Dogs från 2017 är en speciell film, vars blandning av drömsk idyll och hjärtskärande tragik biter sig fast i minnet. Den prisbelönta dokumentären handlar om Oleg Afanasyev, en pigg liten pojke som gillar att härja med sina kompisar, simma i floden, kasta glasflaskor på stenar och annat som små barn i allmänhet tycker är kul. Oleg bor med sin mormor i den lilla ukrainska byn Hnutove, en förfallen men charmig ort omgiven av åkrar och fruktträdgårdar.
Ingen hänsyn till civila
Men Hnutove befinner sig vid frontlinjen mellan de östukrainska separatisterna och den ukrainska armén, och i stridigheterna som inleddes i kölvattnet av Maidanrevolutionen 2014 har ingendera sidan visat någon större hänsyn till de civila som fångats mellan deras artillerield.
Hnutove verkar inte direkt ha varit någon sprudlande ort innan kriget, men nu är byn delvis evakuerad. Olegs mormor är trotsigt stolt över familjens koppling till jorden, och hon och Oleg stannar kvar också efter att Olegs kusin och favoritlekkamrat Jarik och hans mor lämnar byn för att söka skydd västerut.
Lereng Wilson har lyckats vinna Olegs och hans lekkamraters förtroende på ett imponerande sätt. De mest absorberande partierna av filmen kommer då ka-
Filmen balanserar hela tiden mellan en hyllning till barndomens seglivade optimism, kreativitet och livslust och en sorgesång över krigets fasa. Balansgången fungerar bra, ingetdera intrycket förtar det andra.
meran tyst följer Olegs, Jariks och den något äldre Kostjas lekar och upptäcktsfärder runt byn. Tankarna går till barndomens eviga somrar, då varje dag innebar ett nytt äventyr. Samtidigt är granatkastarnas hesa dunkande ett ständigt återkommande inslag som sätter en allt mörkare prägel på idyllen.
Filmen balanserar hela tiden mellan en hyllning till barndomens seglivade optimism, kreativitet och livslust och en sorgesång över krigets fasa. Balansgången fungerar bra, ingetdera intrycket förtar det andra. Mot slutet tar mörkret delvis överhanden, och den isande realiteten i krigszonen gör sig allt mer påmind. Men det blir aldrig helt hopplöst. Slutscenens dialog mellan Oleg och hans mormor lyckas ta en extremt klichéartad utgångspunkt och göra den så djupt mänskligt berörande att en klump dröjer sig kvar i halsen länge efteråt. Yle TV1 21.30, repris söndag 13.00