Eutanasi är ett juridiskt vakuum
EUTANASI Migrän från 5 till 30 års ålder. Ett konstruktionsfel i min korsrygg och en knäskada vars vård inkluderat otur och små men ödesdigra vårdfel. Resultatet är 48 års ovanligt bred praktisk erfarenhet av vad smärtvård kan och inte kan göra.
Mänskligheten har mångfaldigat sin livslängd och förbättrar ständigt livskvaliteten i allt högre ålder. För alla hälsovårdsmässiga framsteg tänker vi ogärna på dess begränsningar. Än mindre på avigsidan av våra medicinska framgångar, som betalas i form av utdraget lidande. Fysisk smärta saknar klara parametrar, liter eller gram. Okvantifierbar, är den därtill inte en klar sjukdom med givet botemedel. Och om vi definierar smärta som ett symtom sker en avsiktlig och oundviklig trivialisering av problematiken.
Lindriga smärtor kan behandlas med varierande framgång. Svåra eller kroniska smärtor kan inte ens smärtläkare nödvändigtvis göra mycket åt. Och vanliga läkare får inte skriva ut ”starkare” (läs vanebildande) smärtmediciner. En remiss till smärtvård är inte helt lätt att utverka.
Eutanasi är ett ämne våra politiker ryggar för, en förståelig mänsklig reaktion. Att vi inte har en eutanasilagstiftning är samtidigt omedmänskligt och i praktiken och beklagligen mycket grymt.
Avsaknaden av en eutanasilag trollar inte bort verkligheten. Det tvingar enskilda läkare att bära ett oacceptabelt ansvar i ensamhet och tysthet, som varken kan eller får diskuteras öppet. Hur enskilda läkare finner den själsliga styrkan att bära bördan av detta ingenmansland av juridiska och moraliska motsägelser överstiger min fattningsförmåga.
Få – om några – argument berör mig mer illa än ”kvalitativ palliativ vård”. Jag undrar ofta om argumentet ba serar sig på medveten eller undermedveten ovilja att se verkligheten eller ren ovetskap. Att argumentet ibland garderas med bisatsen ”att det ju tyvärr inte alltid fungerar” är beklämmande avslöjande och särskilt upprörande.
Individens rätt till självbestämmande hör till våra mest grundläggande värderingar som vi månar om och skyddar lagstiftningsmässigt. Vi gör undantag i rätten. Våra barns rättigheter både begränsas och garanteras juridiskt. Vuxna kan dömas till fängelse. Människor kan även tvångsintas för deras eget skydd och andras.
Ja, och så har vi ett slags lotteritortyr som kan drabba vem som helst. Vi satsar som samhälle för litet resurser på smärtlindring. Jag har opererats ett antal gånger och vanligtvis har smärtlindringen fungerat utmärkt. Tre gånger har den misslyckats, en gång rätt illa och två gånger har det misslyckats så fullständigt att det varit djupt mentalt traumatiserande.
Att forma principiella grundvärderingar i komplicerade och motsägelsefulla frå gor kan på ett praktiskt plan leda till en återvändsgränd. Om en älskad vän inte vågar förlita sig på vårt lands terminalvård och i en känsla av alternativlöshet vänder sig till dig, sin vän? Då dröjer det inte länge att inse att avsaknaden av en eutanasilag är ett skriande problem. Men då kommer insikten, för egen del, hjälplöst sent.
Retorik är ett viktigt verktyg i politiken. En patient som konfronteras med sin egen dödlighet med veckors eller månaders precision ser knappast mening eller relevans i den semantiska elegansen av ord som kvalitativ, palliativ eller vård. I den situationen är ett av de främsta behoven att känna sig sedd och hörd. Den enda moraliska lösningen i den situationen är den som ställer individen i centrum, och helt och fullt skyddar och respekterar den skärva av kontroll som återstår. Bevare oss från människor som i den situationen med politisk makt torgför tanken att den patienten inte har rätten att säga nej till utdraget fysiskt eller psykiskt lidande om den så önskar.
Innan vårt lands politiker har gett landets medborgare en eutanasilag, existerar i vårt nationsbygge ett grundläggande moraliskt tomrum. Eutanasi har inget med hälsovård att skaffa. Som människorättsfråga bör den underställas Justitieministeriet.
Eutanasi är ett ämne våra politiker ryggar för, en förståelig mänsklig reaktion. Att vi inte har en eutanasilagstiftning är samtidigt omedmänskligt och i praktiken och beklagligen mycket grymt.