”Varför just hon som var liten”
”Varför just hon som var liten, varför inte jag. Man / tänker så ständigt, av allt sitt hjärta hela sin själ och / allt sitt förstånd,” skriver Tua Forsströms i sin nya bok. Den lägger sig tätt intill Forsströms tidigare, men den är på något vis också mer
Tua Forsstöms tolfte diktsamling är en sorgebok som utgår från ett barn som dött, en flicka vid namn Vanessa. Forsström skriver om en sorg som släcker ut de flesta tankar, utom en: ”Varför just hon som var liten, varför inte jag. Man / tänker så ständigt, av allt sitt hjärta hela sin själ och / allt sitt förstånd.”
Livet förloras kontinuerligt i Tua Forsströms dikter. Somrar tar slut, månad läggs till månad, tiden far fram och det som man minns kommer inte tillbaka. Det ger författarskapet dess vemodiga grundton, som är alldeles självklar när känslostämningen är en av lätt förtvivlan. Men den ger också djup åt det världsliga, enkla, åt det förunderliga, underbara, och åt det bittert ironiska – inget av det saknas i Forsströms dikter. Men ändå, alltid, bilder av det som går förlorat, i en förgänglighetens motivkrets: löv som faller, skräp som blåser i vinden, regn som regnar i vatten och försvinner, snö som lägger sig över snö och smälter.
Också de döda har vandrat in och ut ur hennes dikter. I genombrottsboken Snöleopard (1987) transporteras de av och an på kärror nattetid som i ett slags hemsökelse, i oratoriet Marianergraven (1990) är de ”kvarglömda barn i natten”. Och så en av hennes mest kända dikter, ur Parkerna (1992), där snön yr över Tenala kyrkogård och gravljusen flimrar: de döda ”tiger som bomull” men för ett ögonblick är det som att gränserna mellan världarna, de levandes och de dödas, suddas ut.
Mellan ramsa och besvärjelse
Forsströms nya diktsamling, hennes tolfte sedan debuten 1972, är en sorgebok som mer specifikt utgår från ett enskilt dödsfall. Till sin yttre form är den ett syskon till den förra samlingen En kväll i oktober rodde jag ut på sjön (2013) och ur den repriseras också en hel dikt, ”Molnen gråten och dimman Vanessa”, en förunderligt ambivalent dikt mellan ramsa och besvärjelse med ett bråddjupt naivistiskt tilltal. Samma flicka nämns vid namn också i Anteckningar; men här är hon ett barn som dött. Forsström skriver om en sorg som släcker ut de flesta tankar, utom en: ”Varför just hon som var liten, varför inte jag. Man / tänker så ständigt, av allt sitt hjärta hela sin själ och / allt sitt förstånd.” Man ligger också vaken om natten och räknar det som kan räknas: får, ambulanser, ens egen andning, stjärnor på himlen och ”allt i världen som / försvinner bort för att bli något annat”.
Anteckningar är en titel som dåligt fångar det som finns mellan pärmarna. Den knyter så långt jag kan se inte an till någon tematik och är alltför anspråkslös och vag, medan diktsamlingen i själva verket mer än någon annan av Forsström är samlad kring ett ämne. Dödsmetaforerna varieras: att ge sig av långt bort för att sova, att springa ut i natten, glömma sitt namn och inte hitta tillbaka. En sparv som faller. Samlad uppfattar jag också att sorgen är – inte den som upplevs, men den som skrivs fram. Den är inte dånande så att den blir stum, som i Ida Börjels några år gamla diktsamling Ma, som även den tar avstamp i ett barns död. Inte heller rå och våldsam, som i danska Naja Marie Aidts fjolårsbok om den vuxna sonens död, Har döden tagit något ifrån dig så ge det tillbaka (just nu på väg ut i svensk översättning).
En varsam bearbetning
Tua Forsström skriver i stället som i en varsam bearbetning. Jag tror att detta är en stor del av den tröstande effekt som hennes dikter har – hur de liksom kommer efter, i spåren tätt intill och fångar upp. I tidigare diktsamlingar finns ett slags nödd och tvungen, inte sällan ironisk stoicism som saknas i dessa fyra diktsviter. Kvar är Forsströms osvikliga musikalitet – att läsa Anteckningar är som ett mjukt gungande, som att vaggas i en eka eller gå på mossa.
Det är för övrigt något som diktjaget faktiskt gör: går i skogen. I bokens andra del är det åter oktober: dimma och ruttnande löv. Skogen konkretiseras i vitmossans färgskiftningar, i myrstackar och rotvältor – en uppmärksamhet riktad mot det mycket konkreta, som i Forsströms diktning alltid förefallit mig tröstande även den. För tingen i världen är ofrånkomliga i sin materialitet. Något att hålla fast vid, en kontinuitet, när livet annars faller sönder.
I Forsströms författarskap har just barnet ofta stått i en mer självklar förbindelse med tingen och världen, inte sällan som ett slags vägvisare till en sinnligare upplevelse av nuet. I en trettio år gammal dikt gläds ett barn åt sina röda sandaler – i den nya boken säger ett annat god natt till sina nya skridskor. ”Men vad ska jag göra med dina saker” undrar diktjaget sedan på en ensam rad, och för den som kan sin Forsström ekar svaret ur Parkerna: ”De döda kommer inte för att / hämta något // De saknar tillhörigheter”.
Så blir dödens intighet, dess totala ogripbarhet, än mer ofattbar när det är ett barn som försvinner. I Anteckningar sker en ständig utväxling mellan ögonblickens lätthet, sorgens tyngd och minnenas undanglidande natur. Det är en diktsamling som lägger sig tätt intill Forsströms tidigare, men den är på något vis också mer sovrad, destillerad i sorgens språk. Som i bilden av fjärilen, som fladdrar förbi som i så många andra sorgeberättelser, förkroppsligande en dubbelhet av ljus och mörker, befintlighet och flyktighet:
De var alldeles orädda,
slog sig ner på min arm med hopfällda vingar, en tunn
mörk flaga som darrade, det verkar höra till deras natur
att darra och de hade tydliga små ludna ansikten. (...)
Jag vet inte vad jag kommer att behöva den dag den stora förlusten drabbar mig, men jag skriver redan nu en påminnelse till mig själv om att jag då ska gå till bokhyllan och plocka fram Forsströms alla böcker.