Barfotabarn behöver beskydd
Den senaste veckan har vi nåtts av en rad nyheter som handlar om barn och fattigdom. Ämnet är sådant att alla politiska aktörer säger sig ömma för det. Nu är det dags att faktiskt göra något och inte bara prata.
En ny rapport om barn som har levt i fattigdom visar att barn under två år är allra känsligast för familjens fattigdom. Följderna är långtgående för barnen. I det här fallet definierades fattigdom så att föräldrarna under barnets två första år levde på utkomststöd i över fyra månader. Det handlar om drygt 22 000 barn. De här barnen saknar oftare än andra barn utbildning efter grundskolan. De förekommer också i rättsregistret och drabbas av mentala problem som depression eller ångest oftare än andra barn.
Skillnaderna är stora. För flickor var risken fyrfaldig och för pojkar trefaldig till låg eller ingen slutförd utbildning. Brottslighetsrisken var trefaldig för båda könen och risken för mentala problem är dubbelt så stor.
Forskningen baserar sig på uppgifter från olika register om alla barn som föddes 1987 – nästan 60 000 – och har utnyttjats i flera forskningsprojekt. Det är ett unikt material eftersom det finns uppgifter om barnen tills de blev 25 år, alltså till 2012.
Det är ingen nyhet att fattigdom innebär risker för barn. Det nya är att de små barnen är särskilt utsatta och att följderna är så drastiska. Det beror på att småbarnstiden lägger grunden för framtiden. Varje utvecklingsfas bygger på den föregående och därför är de första årens betydelse så stor.
Bebisar behöver förutom mat, sömn och värme också interaktion, att bli bejakade och uppmuntrade. När föräldrarna oroar sig för om pengarna ska räcka till påverkar det allt annat. När det är svårt att klara dagen och veckan påverkar det möjligheterna att tänka långsiktigt.
Forskarna Tiina Ristikari vid Institutet för hälsa och välfärd THL och Mia Hakovirta vid Åbo universitet understryker att stödet till barnfamiljer är av stor betydelse. Det gäller ekonomiskt stöd men också konkret hjälp i vardagen. Särskilt de stödformer som gäller de mest utsatta i samhället – som utkomststöd – har släpat efter den allmänna kostnadsutvecklingen ordentligt.
De som föddes 1987 och deras familjer drabbades av depressionen på 1990talet då det både gjordes nedskärningar i serviceutbudet och i olika stödformer. De flesta försämringar korrigerades inte efteråt. Det var också då olika sociala stöd frystes ned och den enda lilla justeringen uppåt kom under den förra regeringsperioden.
Vi har en barnfattigdom som är alldeles för omfattande och som kräver konkreta åtgärder. 2014 uppskattades över 100 000 barn leva i fattigdom. Det hisnar när man tänker på följdverkningarna – eller på vad som kunde uppnås med tidiga insatser. De måste betraktas som livsviktiga investeringar. Tiina Ristikari understryker att barnfamiljer där föräldrarna är utmattade behöver snabba insatser. Det borde gå att via rådgivningen få hjälp utan större utredningar eller kartläggningar. Det finns positiva exempel från både Åbo och Norra Österbotten om hur man med rätt små medel kan stärka positiva handlingsmodeller i familjer.
Förra veckan offentliggjordes också Rädda Barnens enkät. Den visade att barn från familjer med ekonomiska problem utsätts för mobbning i skolan i betydligt högre grad än andra barn. Trots att skolorna satsat på att motarbeta mobbning är just den här aspekten av mobbning tabu. Det kan ha ett samband med en underliggande attityd i samhället att folk som är fattiga egentligen har sig själva att skylla.
Men så är det inte. Allra minst kan barnen beskyllas. Vilken familj som helst kan råka i ekonomiskt trångmål, till exempel på grund av sjukdom. Elmer Diktonius träffade rätt i sin dikt Barnets dröm 1930: Och gud sade: alltid kött / åt fattiga barn, / och bakelser på / o c h g l a s s !