Då en bubbla spricker med efterklang
Lars Magnusson skriver att varje teori som vill förklara de mekanismer som styr finansiella bubblors uppkomst kommer till korta. Det enda gemensamma draget för alla finansiella krascher är att de inträffar i den stund som krediten upphör.
En av historiens mest legendariska finansiella bubblor uppstod då en tulpanlök kunde säljas för en summa motsvarande flera årslöner för en hantverkarmästare i Amsterdam under 1630-talet. Tulpanerna var en åtråvärd produkt, någonting exotiskt och nytt, och det blev en kapplöpning att utveckla alltmer smäckra och färgstarka varianter.
Kommersen kunde pågå utan att köpare eller säljare någonsin hade tulpanlökar i sina händer. Man sålde och köpte optioner på framtida köp, på hösten kunde man lova att köpa lökar till ett visst pris på våren (i folkmun kallades det vindhandel). I februari 1637 blev tillnyktringen snabb för köpare och säljare då priset på en tulpanlök kunde sjunka från 1 000 till 50 gulden.
Tulpanbubblan visar ett mönster som upprepas många gånger när spekulationen får priserna på olika slags tillgångar att skena i väg. Det finns dock ingen gemensam nämnare som kunde förklara alla krascher.
Lars Magnusson, professor i ekonomisk historia vid Uppsala universitet, visar i sin nya bok ”Finanskrascher. Från kapitalismens födelse till Lehman Brothers”, att varje teori som vill förklara de mekanismer som styr bubblors uppkomst kommer till korta.
Det är inte psykologiska faktorer som är avgörande, inte skuldsättningen, inte staten i sig eller marknaden i sig, inte heller kapitalismens inneboende instabilitet.
Det enda gemensamma draget för alla finansiella krascher är att de inträffar i den stund som krediten upphör. När tilliten till ingångna avtal rasar kraschar inte bara ekonomin utan även det sociala kittet.
Krig på krita
Det finns mycket den finansiella kapitalismens historia berättar om. I äldre tider behövde härskare finansiera sina krig och det skedde nästan alltid på krita. Alla gånger gick det inte vägen: bankfirman Frescobaldi anlände för sent med sina pengar till slagfältet i norra Italien 1516, vilket tvingade den tysk-romerska kejsaren Maximilian att dra tillbaka sina trupper och förlora Venedig.
Vid samma tider blev Fugger i Augsburg det mest beryktade finanshuset specialiserat på att låna ut pengar till kejsare och furstar.
Om det tidigare var banker och finansfurstar som måste stödja stater och furstar från konkurs är det, som Magnusson konstaterar, i dag stater som tvingas stödja det finansiella systemet, där banker, fonder och försäkringsbolag är för stora för att gå omkull.
Förväntningar blåses lätt upp medan man glömmer att det tar lång tid innan investeringarna blir lönsamma. Mississippikompaniet i början av 1700-talet, med skurken och ministern John Law som primus motor, fick trots bilderna av ett vackert och bördigt land, där det enligt Law finns mycket guld och silver i berggrunden, inte människor att i större skara flytta till Louisianaområdet.
Skraltiga statsfinanser bidrog till Mississippikompaniets och Söderhavsbolagets fall. De skulle vara staterna till hjälp genom att köpa upp den franska respektive engelska statsskulden, men det blev en ödesdiger koppling att binda statsfinanserna till aktiernas värde.
Innan bubblan sprack gick det vilt till i Exchange Alley i London kring 1720. Där fanns bland annat ett prospekt för ”ett företag ämnat att åta sig ett mycket fördelaktigt projekt, men ingen vet vilket det är”.
Sista instans
Vid 1825 års finanskrasch i Storbritannien var det första gången en medvetet förd ekonomisk politik sattes in för att styra utvecklingen, med någonting som kunde likna en centralbank med kontroll över räntor och penningmängd. Någon sista instansens långivare (”lender of last resort”) fanns ännu inte och det var finanshuset Rothschild som fick komma till den brittiska regeringens undsättning.
1907 var det firman J.P. Morgan som genom att pumpa likviditet i banksystemet och organisera samarbete mellan New York-börsen och de stora bankerna stoppade en finansiell härdsmälta.
Vid den stora kraschen på Wall Street 1929 fanns inte heller någon sista instansens långivare som kunde ha stävjat rusningen genom lån till bankerna. Historikernas dom över den amerikanska centralbanken Feds onödigt strama penningpolitik vid börskraschen och 1930talets depression har inte varit nådig. På den tiden fanns visserligen många som tänkte att kriser är bra för att de rensar bort ogräset och att myndigheterna ska hålla händerna borta.
Lån ledde till hyperinflation
Händelseförloppet i Tyskland under 1920- och 30-talet är en annan lärorik historia. För att betala krigsskadeståndet måste landet låna mycket pengar, men utan en intakt exportindustri var det omöjligt för det att upprätthålla sin handelsbalans. Den tyska marken föll så snabbt i värde att det utmynnade i hyperinflation.
1931 ledde en finansiell kris över i en allmän ekonomisk kris som förvärrades av en hårdför sparpolitik. Magnusson skriver att man inte kan förstå Hitlers väg till makten utan det ekonomiska sammanhanget: ”Ingen depression – ingen Hitler”.
Den dramatiska händelseutvecklingen hösten 2008, med finansbolaget Lehman Brothers konkurs, hade en lång bakgrund med en fastighetsoch bostadsbubbla i USA och Europa. Magnusson visar att kraschen inte bara handlade om den så kallade subprimekrisen i USA, utan att den hade länkar till Europa och de globala, avreglerade marknaderna i allmänhet.
Efter 1990-talskrisen syntes Asien, Ryssland och Latinamerika inte så attraktiva för amerikanska och andra fonder. Placeringarna hamnade på en redan överhettad bostadsmarknad, vilket fick bubblan att växa snabbt och spricka med efterklang 2008.
Det är orättvist att banker och deras ägare klarat sig undan medan skattebetalare och arbetslösa fått betala notan. Det är omöjligt att veta vad som hänt om inte stater och centralbanker tillfört den finansiella sektorn garantier och likviditet, men det är en allmän mening att de räddade världen från en depression liknande den under 1930-talet.
Magnusson noterar att de globala institutioner och regleringar vi har är relativt kraftlösa och att det framkallar kalla kårar att den internationella dialogen är så dålig som den för närvarande är. Han efterlyser kollektivt beslutsfattande rörande finansiell ekonomi.
På den punkten kunde han gärna ha hänvisat till den diskussion som pågår kring dessa saker. Till exempel förespråkar den brittiske ekonomiprofessorn Roger Farmer statliga interventioner i tillgångsmarknaderna med bland annat priskontroll.
Finanskrascher är ypperlig populärvetenskap. Boken synliggör sammanhangen och för en mångsidig diskussion kring dem.