Fyndigt och interaktivt om flyktingar
Hur bemöter vi den som kommer till oss från havet? Gullivers nya resor tar fasta på en av vår tids stora frågor och gör ett interaktivt teateräventyr av det hela.
Gullivers nya resor
Manus: Harriet Abrahamsson och Paul Olin. Regi: Olin. Ljud, ljus, musik: Jukka Hannukainen. Video: Paula Lehtonen. Scenografi, dräkter, dockor: Janne Siltavuori. På scenen: Harriet Abrahamsson, Elisa Makarevitch, Frank Skog, Kristian Thulesius. Unga Teatern, 5.9
Unga Teatern har inte åtagit sig någon liten utmaning med föreställningen Gullivers nya resor. Den är allt annat än traditionell barnteater. Den måste kallas postmodern med sitt uppspjälkta berättande och faktumet att skådespelarna stiger ur sina roller för jämnan och bryter skeendet. Den är deltagande redan innan den börjar – någon i publiken har ett brev till skådespelarna och det är det som startar hela föreställningen. Mängden tekniska lösningar och olika medier som används är imponerande och berättelsen har så många nivåer att man tappar räkningen.
Men på något vis lyckas ensemblen hålla ihop alltsammans (inklusive tre skattjakter på gården och mellanmålspaus). Paul Olins regissörshand har varit säker och trygg, och han och Harriet Abrahamsson har skrivit en finurlig och innovativ manushärva med en klar röd tråd som teamet nystar upp med iver.
Temat för pjäsen är flyktingar. Ett stort och tungt tema, kan man tycka, men inte för stort att göra barnteater av. De facto är det snarare helt nödvändigt att göra det. Abrahamsson och Olin gör det därtill på ett smygande snyggt sätt med sin mestadels helt allegoriska text, så att budskapet inte körs rätt upp i ansiktet på en utan snarare kommer lite mellan raderna. Ändå är det tydligt för den som vill se. Eller får hjälp att se, kanske med hjälp av sin lärare eller teaterns publikarbetare (det finns omfattande förhands och efterhandsmaterial).
Ur vårt perspektiv
Pjäsen är alltså endast mycket löst baserad på Jonathan Swifts 1700talsberättelse. Gulliver finns kvar, antingen som jätte eller lilliputt, men resten är nytt och aktuellt. Perspektivet är vårt: hur vi ser på den som är annorlunda, om hen så är stor eller liten. Hur bemöter vi den som kommer till oss från havet? Med nyfiken vänlig öppenhet eller med misstro och rädsla? Och är vi över huvud taget redo att ta emot nå gon? Tänk om det kommer många, alldeles jättemånga, får vi alla plats?
Utan att avslöja något måste jag säga att pjäsens inledning är smart, och även senare finns inslag som direkt hänvisar till flyktinghösten 2015 på ett riktigt träffande (och inte så lite kritiskt) sätt. Här hoppas man att lärare och andra vuxna kan samtala med barnen efteråt och ge berättelsen en kontext, om barnen själva inte varit nyhetsmedvetna. Pjäsens målgrupp är barn från 9 år och ända upp till andra stadiet, så de äldre åskådarna har självklart en annan egen förståelse.
Kritiskt men hoppfullt
Det här är en pjäs som upprepade gånger gör mig tårögd. Inledningsvis blir jag rörd av blotta faktumet att det görs så ambitiös och proffsig teater för barn. Senare vill en tår falla för den verklighet pjäsen skildrar, och slutligen när jag ser de tecknade porträtten av några små flyktingar som kommit till Finland. Deras röster är med i föreställningen som en påminnelse om att sagan om jättar och lilliputtar egentligen handlar om något annat.
Föreställningen är inramad av ett mysterium om en främmande brevskrivare, och inom ramen får förutom Gulliver också en hel massa annat plats. Eller nästan plats; en aning spiller det över. Manusförfattarna har med rätta varit ivriga över sitt material, men något kunde kanske ha kapats, också för att korta ner helheten en smula: två timmar är ganska mycket.
Det är ingen förskönad berättelse om flyktingmottagande som Olin och Abrahamsson skapat. I en scen mot slutet är tonen riktigt mörk och stämningen snubblande nära ångestfylld: det handlar om den kafkalika byråkratin som öppnar sig som en labyrint framför den som behöver ansöka om något som helst officiellt papper i detta land (och andra så kallade välfärdsstater). I scenen bollas Gulliver fram och tillbaka mellan två tjänstemän med uppblåsta huvuden tills hon blir törstig. I stället för att erbjudas vatten att dricka får hon höra att hennes törst inte är ”objektivt bevisad” – här åter en välriktad kritisk knäpp åt myndighetshåll.
Medan scenen må vara ”objektivt berättigad” ser jag en liten risk med att svartmåla myndigheter så här. Det skapar en splittring – det goda empatiska folket och de onda tjänstemännen. Det här kan inte ses som direkt uppbyggligt, och här kanske pedagogen får stiga in efteråt och förklara att samhället visst gör sitt bästa för att lösa svåra situationer men kanske är lite (mycket) handfallet ibland (ofta).
Det kunde vara du eller jag
Eftersom vem som helst kunde vara Gulliver, spelas hen i tur och ordning av alla fyra skådespelare: Frank Skog, Harriet Abrahamsson, Elisa Makarevitch och Kristian Thulesius. Rollkostymen är en orange flytväst, en tydlig markör och igenkännlig och bekant på ett nästan för intimt sätt.
Alla de olika kreativa lösningarna från olika tidsåldrar – från dockskåp och akvarier till videokameror, walkietalkies och levandegjorda teckningar – gör föreställningen till något utöver det vanliga, och överraskande nog blir det inte för rörigt eller splittrat. Videodesignern Paula Lehtonen har löst det tekniska på ett snyggt sätt, och hela paketet är dynamiskt och levande. En helhetsupplevelse snarare än ”bara” en teaterupplevelse.
Slutet är, som sig bör, hoppfullt. ”Vi fixar det”. Och Unga Teatern har verkligen fixat en fyndig föreställning.
Perspektivet är vårt: hur vi ser på den som är annorlunda, om hen så är stor eller liten. Hur bemöter vi den som kommer till oss från havet? Med nyfiken vänlig öppenhet eller med misstro och rädsla? Och är vi över huvud taget redo att ta emot någon? Tänk om det kommer många, alldeles jättemånga, får vi alla plats?