Vill bli sedd.
Dagens tonåriga flickor längtar lika hett efter att bli sedda och älskade som deras mödrar och mormödrar gjorde. Och de är lika obenägna att lyssna på äldre kvinnors förmaningar.
Sabine Forsbloms egna tonåriga upplevelser av att inte duga liksom beredskapen att göra mycket inför pojkarna, har legat till grund för hennes senaste roman Betinkan. Romanens flickor lever på 1970-talet men reglerna för vad en flicka får göra är stenhårda också i dag.
Om Sabine Forsblom fick ge råd åt unga flickor som drömmer om den stora kärleken och som är beredda på att låta sig utnyttjas i hopp om att han som dyker upp ur dunklet en lördag kväll ska visa sig vara den rätte, skulle det vara detta:
– Vänta, du hinner nog. Våga vara ”snäll flicka” i stället.
I Sabine Forsbloms nya roman har Betinkan, hon som fått ge namn åt romanen, vuxit upp till en tonåring. Betinkan och hennes väninnor, är febriga inför veckoslutets fester då de får sminka sig fint och kanske bli sedda av den yngling de fantiserar om i flickrummet.
Tidpunkten är 1970-talet men dagens flickor är inte märkbart annorlunda, trots åren som gått. Skillnaden ligger i värderingskrocken vad gäller uppfostran. 1970-talets flickor fostrades av en generation som varit ung på 1950-talet och som bar på 50-talsvärderingar vilka innebar att man gick på dans på lördag kväll, gifte sig ung och fick barn tidigt.
Men sedan trängde sig influenserna från 1960-talet på.
– 1970-talets flickor navigerade mellan stenhårda normer och längtan efter frihet och resultatet blev inte alltid så lyckat, säger Sabine Forsblom.
– Men minns att reglerna för vad flickor får göra är stenhårda också i dag. En flicka som svär, spottar och ligger runt ses inte med blida ögon.
– Jag har inte frågat pojkarna men undrar ändå om de kommer lättare undan skulden och skammen än vad flickorna gör.
Starkt tryck
Sabine Forsblom var själv tonåring på 1970-talet och säger att hon har egna erfarenheter av känslan av att inte duga och vara beredd att göra mycket, i synnerhet inför pojkarna.
– Kärleksbehovet och bekräftelsebehovet var enormt och det har jag utgått från i boken.
– Jag minns hur starkt trycket på att vara cool och tuff var när jag växte upp men i min själ var jag en plugghäst.
Räddningen i de tidiga tonåren var stallet. Sabine Forsblom beskriver sig som en hästflicka.
– Hästflickor får ha snus under läppen och smuts under naglarna, de får svära och de behöver inte klä sig nätt.
– Det var skönt att vara pojkflicka men i 15–16-årsåldern var det inte ok längre. Då skulle man bli kvinna och näpen och vi är väl inte särskilt många som trivs med att vara näpna.
Biblioteket som oas
Betinkan utspelar sig i arbetarklassmiljö, i hem och miljöer som påminner om dem Sabine Forsblom växte upp i, i stadsdelen Östermalm i Borgå. Som liten flicka vande hon sig vid att regelbundet traska till biblioteket, oftast tillsammans med sin pappa.
– Biblioteket var en plats fylld av möjligheter och äventyr. Det fyllde ut mitt liv och gav mig allt det vardagen inte kunde ge.
Att studera efter skolan ansågs självklart, Sabine Forsblom tillhörde ju den första generation finländare för vilken akademiska studier var möjliga tack vare studielånet.
Men att bli författare – nej, det hade Sabine Forsblom inte tänkt sig. Dramaturgen Kjell Sundstedt som ledde en dramakurs på Yle, där Forsblom arbetade, gav den första gnistan. Han beställde ett manus och Sabine Forsblom skrev.
– Tänk inte film, tänk text, löd rådet, och texten forsade ur mig. Det kändes självklart.
– Men sedan gömde jag manuset i en byrålåda. Självförtroendet medgav inte att jag skulle ha skickat in det till ett förlag.
Att manuset till det som kom att bli Sabine Forsbloms debut, Maskrosguden, till slut landade hos Söderströms förlag, tackar hon Maria Antas för.
– Maria Antas skakade om mig. Tack vare henne fick jag gåvan att skriva och att se på livet på ett annat sätt.
Fri abort
En av de mera hjärtskärande beskrivningarna i Betinkan handlar om en sen abort. Ljusdrottningen Guntta tror sig ha fått ölmage men det visar sig vara en oönskad graviditet som måste avbrytas. Tror Sabine Forsblom att dagens unga kvinnor förstår värdet av den fria aborten? – Jag vet inte om de inser det men att aborträtten genomfördes var otroligt viktigt.
– Visserligen har jag inga siffror men jag har på känn att aborter förr användes som ett preventivmedel och det var inte bra.
Än en gång upprepar Sabine Forsblom att ungdomar sällan vill lyssna till äldres förmaningar och att man inte kan leva om sin ungdom i backspegeln.
– De unga har inte samma impulskontroll som vuxna har vilket beror på att hjärnan inte är fullt utvecklad hos en tonåring. Människans hjärna utvecklas länge vilket innebär att vi kan förändra våra sätt att tänka.
Själv sysslar Sabine Forsblom med meditation. Tack vare meditationen har livet blivit lugnare och stabilare.
– Jag oroar mig alltjämt, men inte med samma frenesi som förr.