En magisk resa i norr
För min far var Lappland en tillflyktsort. För mig förblev Lappland länge hans diabilder som visades på släktträffarna. I år blev den av – resan i fars fotspår, min första resa norr om Rovaniemi.
Författaren Marianne Backlén gjorde nyligen sitt livs första resa norr om Rovaniemi. Det blev en omtumlande resa med många reflektioner.
Att i dag skriva om Lappland eller ens vistas som turist i norra Finland kan kännas på något sätt problematiskt. Jag vet inte vilka termer som är korrekta, Lappland eller Sápmi, jag vill inte vara en privilegierad stadsbo från södern som söker exotism och spännande upplevelser i ödemarken, en lite vilsegången finlandssvensk utanför Svenskfinlands komfortzon ...
Det finns förhållandevis få Lapplandsskildringar i vår samtida finlandssvenska litteratur, Bosse Hellstens ”kallhamrade vildmarkspoesi” är ett undantag. I dag känns många formuleringar i Topelius saga om Sampo Lappelill från 1860 och Jarl Hemmers diktsvit Nordan från 1936 pinsamt förlegade, politiskt inkorrekta. På finskt håll borde kanske den litterära termen arktisk hysteri revideras.
Lappland var min pappas tillflyktsort, som barn tittade min syster och jag på när han packade sin stora ryggsäck. På släktträffar släcktes ljuset när vi tittade på hans diabilder från fjällvandringarna. Bilden av renkadavret som rivits av en järv fick inte visas för en överkänslig småkusin ...
Senare gjorde min syster och svåger otaliga resor till Lappland, medan jag själv reste i andra väderstreck och fick allt sämre kondition efter allt sittarbete framför skrivmaskinen/datorn. Länge brukade jag tänka att jag aldrig kommer att uppleva Lappland, min pappas privata sfär. Först i år gjorde jag mitt livs första resa norr om Rovaniemi.
En julimorgon tog jag tåget till Uleåborg och mötte min syster och svåger i den jäsande hettan. Vi körde till Veitsiluoto i Kemi, där vi hade reserverat husrum. Nyckeln till den ödsliga byggnaden fick vi från en närbelägen bensinstation. Vindmöllorna i Ajos skymtade på andra sidan viken, Stora Enso ett stycke längre bort, Europas nordligaste pappersfabrik. Här tar Bottenviken slut, här mynnar Kemiälven ut och Sverige finns på andra sidan.
Följande morgon, när vi närmade oss Torneå, beslöt vi att vända västerut över bron till Tornedalen i Sverige, vilket blev en fin road trip. Vi susade fram på Norrskensvägen med Torneälven ringlande på höger sida. I ortnamnen samsas både svenska, finska och samiska ord: Nedre Vojak
kala, Kukkolaforsen, Karungi, Korpilombolo...
När vi nådde Pajala, författarna Bengt Pohjanens och Mikael Niemis hemtrakter, blev det dags att vända tillbaka till Finland, över bron till Kolari. Här finns Finlands nordligaste järnvägsstation och tätorten Äkäslompolo, omgiven av sju fjäll, bland dem Ylläs. För mig är namnet Äkäslompolo magiskt, ett av de första ortnamnen i Lappland som jag lärde mig som barn.
Från Muonio började den långa vägen upp till Kilpisjärvi i Enontekis, Gilbbesjárv på samiska. Vi passerade den forna tyska Sturmbock Stellung-linjen. Lapplandskriget har satt sina spår i naturen, historien, en hel generations psyke. Långsamt tar naturen över, plånar ut minnena. Kanske en renkalv stannar för att titta in i en söndervittrad bunkers mörka öppning, för att sedan snabbt skutta vidare.
Vid Muotkatakka nådde vi den högsta punkten av landsvägsnätet i Finland, 565,6 meter över havet. Här avfyrades Lapplandskrigets sista kanonskott i april 1945. Nu möttes vi av tunga långtradare som fraktar norsk lax i sina kylutrymmen, ishavsfisk som forslas vidare till Japans sushirestauranger.
Och plötsligt dök det upp framför oss: Saana, fjället som blivit en symbol för Kilpisjärvi.
Enligt legenden blev den tafatta jätten Saana förälskad i den fagra jungfrun Malla. Men det gick inte så bra: rinnande tårar har skapat sjön Kilpisjärvi och vattenfallet Kitsi.
Byn Kilpisjärvi har endast hundra stadigvarande invånare. Området på andra sidan sjön i Sverige är obebott, de få svenskar som besöker Kilpisjärvi gör det via Finland eller Norge. Däremot kommer många norrmän från området kring Tromsö, och de syns i byns K-affär, där de ”hamstrar” den billigare finska maten, speciellt kött.
Vi hade reserverat en stuga i friluftscentret, inte alls så dyrt för tre personer. I dag finns det glasigloor för norrskensfantaster i Saariselkä och Rovaniemi, många asiater och britter bokar de här lyxiga ”stugorna”.
På kvällen satte vi oss på en strandsten och beundrade fjällandskapet. M/S Malla anlände med dagens sista turister som åkt till Koltalahti, en halv timmes båtresa till sjöns norra strand, där de vandrat upp till Treriksröset. En grupp ungdomar från Tjeckien kom vandrande ner till stranden, roligt att se långväga resenärer vid de här breddgraderna.
Följande morgon packade vi våra väskor med tanke på ödemarken i Porojärvi och lämnade en del saker i bilen. Att fjällvandra den 45 km långa vägen skulle ha tagit några dygn, med mig antagligen ännu längre, i en krävande terräng. Vi hade bokat en helikopterfärd, vilket visserligen blev dyrt, men kändes som en once in a lifetime-upplevelse.
Enligt legenden blev den tafatta jätten Saana förälskad i den fagra jungfrun Malla. Men det gick inte så bra: rinnande tårar har skapat sjön Kilpisjärvi och vattenfallet Kitsi...
Helikopterfärden tog tolv minuter. Vi flög på cirka 150 meters höjd, landskapet nedanom var brunt och ödsligt med glimmande sjöar och små träsk, snöfläckar uppe på fjälltopparna, bäckarnas silvriga band. I diktsamlingen Eldorado (2013) skriver Bosse Hellsten om ”vildmarkens dystra prakt”. Vi närmade oss Porojärvi och helikoptern landade på den lilla ”plattan” av trä, mitt framför stugan där vi skulle bo i fem dygn.
Dagarna gick, vi gjorde egentligen ingenting speciellt, metade, badade bastu, rodde. Ödemarken omkring oss, med Saivaaras mörka kontur på åtta kilometers avstånd, ingav en känsla av rymd. Vi gjorde små båtfärder på sjön, men kom aldrig fram till Urho Kekkonens stuga vid mynningen av Poroenofloden.
Knotten dansade i kvällssolen, en flock lapplandstärnor kretsade kring sjön. Inte en enda människa såg vi, inte en enda ren. På kvällen visslade en osynlig fågel i snåren – en snösiska, en piplärka, en arktisk flugsnappare? Jag föreställde mig pappa på den steniga stranden med sin kikare.
En kväll mörknade himlen, en regnbåge blev synlig ovanför Porovaara. Åskan mullrade långt borta bakom fjällen, tills ovädret brakade loss och regnet störtade ner. Men i väster var himlen lika rosig som förut. Midnattssolen, yötön yö, varade mot slutet av juli, sedan skulle dagarna snabbt mörkna, minut för minut ...
Tillbaka i Kilpisjärvi gällde det att välja målet för eftermiddagens utfärd: Treriksröset, eller Skibotn? Vi valde Skibotn, som ligger 50 km från Kilpisjärvi vid Lyngenfjorden. Det var överraskande att se hur landskapet förändrades när vi körde över gränsen till Norge, bergssluttningarna blev grönare, liksom frodigare. Helligskogen, Lullefjellet... Plötsligt kändes luften kyligare, fuktigare, med vindar som kom från Atlanten. Var börjar Ishavet? Vyn var vacker, ett typiskt norskt fjordlandskap. Kjempefint!
Sista kvällen i Kilpisjärvi, aftonsolen tittade fram bakom molnslöjorna kring Pikku Malla. I K-hallen, bland de norska turisterna, hörde jag två ungdomar tala samiska sinsemellan, enda gången som jag hörde samiska under hela vår resa i Lappland.
Följande morgon började vår långa road trip österut genom Skogslappland. Tyvärr missade vi Palsamuseet i Kittilä, konstnären Kalervo Palsas hemmuseum med ateljén som han döpte till Getsemane. Vi närmade oss Levi, Finlands största skidort, vars hav av ljus säkert tindrar på ett vackert sätt i vintermörkret. På sommaren ser Levi ut som ett tyglat, skövlat fjäll, på samma sätt som Ruka i Kuusamo.
Levi är skapat för massturism, av det slag som Petra Laiti, född i Enare, dryftade i HBL-artikeln Det finländska samhället vet ingenting om samer (2.8). Vi stannade inte ens på en kopp kaffe, utan körde vidare till Sodankylä, där vi satte oss på det nästan fullsatta, mysiga Päivin Kammari-kaféet vid Jäämerentie (Ishavsvägen). Filmfestivalen i Sodankylä inleddes 1986 med bröderna Kaurismäki och Peter von Bagh som drivkraft. Deltagarlistan är imponerande – kanske har också Francis Ford Coppola, Jim Jarmusch, Carlos Saura och Harriet Andersson suttit på Päivin Kammari.
Östra Lapplands industriella center Kemijärvi ligger vackert, omgivet av vidsträckta vattendrag. För ett antal år sedan drabbades staden av en hög arbetslöshet när de största fabrikerna lade ner sin verksamhet eller flyttade sin produktion till Kina. I dag ser det ljusare ut för Kemijärvi då det investeras i nya projekt, bland annat i en energieffektiv biofabrik.
Några kilometer före Ruka vek vi in på Virkkulavägen. Plötsligt låg det framför oss, det branta fjället Konttainen. Här finns den berömda vandringsleden Björnrundan, som i sin helhet är över 80 km lång. Vi svängde in på vägen som leder ner till stugbyn. Och där väntade de på oss framför stugdörren: två graciösa skogsrenar, en ko med sin vita kalv.
Hemma i Helsingfors tittar jag på Ođđasat och kollar dagstemperaturen i Kilpisjärvi. Jag föreställer mig att jag sitter i stugan vid Porojärvi med elden sprakande i kaminen. Höstmörkret kommer krypande, ruskan glöder i fjällen.