Höstvindar och penningpolitik

September – den första höstmånaden – är här, och även om det ännu inte märks speciellt mycket på termometern har världens börser svalnat av rejält under den gångna veckan.

Helsingforsbörsens olika index noterade nedgångar på 3–4 procent, vilket är i linje med utvecklingen på övriga europeiska marknader. Det är värt att notera att avkastningen för den finska marknaden till dags dato trots detta är 9–10 procent, inräknat dividender.

Konjunkturkänsliga bolag dominerade listan över förlorare. Outotec sjönk med cirka 15 procent, Outokumpu med cirka 10 procent och flera andra verkstadsbolag med 4–8 procent. Detta trots fortsatt stark makrostatistik från USA, där både sysselsättningsrapporten och ISMindex var klart bättre än marknadens förväntningar.

Även i Eurozonen visade olika indikatorer på fortsatt hög aktivitet under augusti. Det som skrämmer investerarna, förutom de ständiga hoten om utökade handelskonflikter, verkar vara oron på tillväxtmarknaderna samt en allmän känsla av att tillväxttalen är på väg att dämpas. Jag ser ännu inte några tecken på en snabb avmattning i efterfrågan i mina kontakter med nordiska bolag, men det är ofta svårt att dra några stora växlar på utvecklingen under de semestermånaderna juli och augusti.

den svenska kronan försvagades åter efter Riksbankens beslut att hålla styrräntan oförändrad på –0.5 procent, åtminstone fram till december. Sedan årsskiftet har kronan försvagats med ca 7 procent mot euron, vilket i sin helhet får skrivas på centralbankens konto. Många marknadsaktörer – däribland vi själva – känner en ökad osäkerhet kring om Riksbanken (och för den delen också ECB) kommer att hinna bygga upp en tillräcklig penningpolitisk ”buffert” i form av en högre räntenivå innan nästa lågkonjunktur drabbar oss.

Visserligen innebär en svag krona ett kraftfullt stöd för exportindustrin – bolag som Atlas Copco, Sandvik och Volvo klagar säkert inte – men frågan är vad nettoeffekterna blir för svenska konsumenter och investerare då köpkraftseffekterna räknas in. Och, vilket blir en allt mer aktuell fråga: hur påverkas förtroendet för Sverige som investeringsland av Riksbankens politik?

Helgens riksdagsval i Sverige kommer med stor sannolikhet att leda till en besvärlig regeringsbildning, åtminstone om de senaste opinionsmätningarna är korrekta. Jag tror att riskerna för de finansiella marknaderna inte ska överdrivas. För det första är de svenska statsfinanserna i grunden mycket stabila, med en låg statsskuld och ett positivt budgetsaldo – det krävs aktiv misskötsel under lång tid för att detta ska förändras. För det andra kommer utrymmet för de folkvalda att genomföra några radikala åtgärder att vara mycket begränsat efter valet, vilket åtminstone ur ett statsfinansiellt perspektiv bör vara positivt.

Hösten är som sagt här, och den här veckan är det inte bara höstlöven som har fallit. En tröst i sammanhanget är att politik sällan brukar påverka marknaderna på lång sikt. Vi får hoppas på att höststormarna snart dragit förbi, så att vi åter kan rikta blickarna mot (åtminstone för närvarande) goda fundamenta.