Om över 80 procent av väljarna inte vill ha Sverigedemokraterna och deras politik så borde det finnas så pass mycket politisk vilja och pragmatism i de andra partierna att man kan få till stånd en regering oberoende av SD.

Valresultatet i Sverige blev det väntade och regeringsförhandlingarna blir likaså just så svåra som befarat.

Tommy Westerlund i ledaren om svenska valet,

Det är i år exakt 100 år sedan allmän och lika rösträtt infördes i Sverige. Under de hundra åren har de svenska socialdemokraterna aldrig gjort ett så dåligt val som man gjorde i söndagens val. Men partiet är fortfarande klart störst och lyckades bättre än man brukar i själva valrörelsen. Då det S-ledda rödgröna blocket dessutom lyckades få aningen fler röster än den borgerliga alliansen fick socialdemokraterna lite plåster på såren.

Socialdemokraternas regeringskompanjon Miljöpartiet fick betala ett högt pris för de fyra åren i regeringen med en politik som delvis gick tvärtemot MP:s.

Centern och Vänsterpartiet gjorde sina bästa val på länge. De två partierna belönades av sina väljare för att ha följt sin egen politik och stått upp mot SD:s migrationspolitik som till exempel Socialdemokraterna och Moderaterna tvärtom har närmat sig.

SD blev som väntat den stora segraren, men det blev inte en lika stor överraskning som för fyra år sedan eftersom opinionsmätningarna den här gången höll bra. SD lyckades inte heller bli tvåa då Moderaterna behöll den positionen, vilket åtminstone har en viktig psykologisk betydelse.

Trots det är det ett faktum att nästan var femte väljare som deltog i valet gav sin röst till ett parti som har sina rötter i nazismen och rasismen. Det är en situation som för många av dem som inte röstar på SD har svårt att förstå.

De svenska väljarna har nu sagt sitt och den här gången är det omöjligt att säga hur folkets röst slutligen kommer att tolkas av partierna och deras ledare. Valdeltagandet blev högt, så det finns ingen som kan ifrågasätta legitimiteten. Mobiliseringen för och emot SD kan ha ökat röstningsaktiviteten.

SD har gått framåt i vartenda val de har deltagit i. Det innebär att vi ännu inte vet hur långt det kan tänkas bära innan trenden bryts och vad det kan vara som får partiet att backa.

Söndagens val har betecknats som det mest spännande i modern tid. Spänningen är inte förbi nu då valresultatet står klart, tvärtom kommer de närmaste veckorna att vara minst lika intressanta och spännande. Den här gången vet nämligen ingen hur den nya regeringen kommer att se ut.

I det här valet hade väljarna ingen aning om hur deras röst omsätts i regeringsmakt då blocken på grund av SD:s uppgång numera är tre och inte bara två. Det skapar en situation där inget får majoritet och för att något av blocken som minoritetsregering ska kunna försäkra sig om majoritet i sakfrågor krävs blocköverskridningar. Det finns inga klara konstellationer för hur det ska gå till.

Parlamentarismen i Sverige har gått in i en ny tid där praxis ännu inte finns. Det kan bli nog så krångligt för partierna att orientera sig i den nya politiska verkligheten.

Socialdemokraterna har under valrörelsen signalerat betydligt större beredskap för och ren önskan om en blocköverskridande regering, eller åtminstone samarbete, än vad de borgerliga partierna inom alliansen har gjort.

Det är ändå inget unikt med samarbete, under den gånga mandatperioden har Stefan Löfvens regering de facto gjort 26 blocköverskridande överenskommelser för att nå beslut inom bland annat energipolitik, försvar och klimat.

Löfven förlitar sig på att S som största parti skulle vara ledande regeringsparti också ifall det blir en blocköverskridande koalition.

SD har stärkt sin vågmästarroll, men att partiet skulle bjudas in till regeringsförhandlingar av något annat parti förefaller fortfarande uteslutet.

Om över 80 procent av väljarna inte vill ha SD och deras politik så borde det finnas så pass mycket politisk vilja och pragmatism i de andra partierna att man kan få till stånd en regering oberoende av SD.

Det kan bli flera partiledare som tvingas äta upp vad de har sagt före valet och svika sina löften för att en duglig regering ska fås till stånd.