Kvinnokroppen som hot och objekt
Riktigt lika starkt ställningstagande har jag inte upplevt henne förut, skriver Tove Djupsjöbacka med anledning av Susanna Leinonen och koreografin Nasty.
DANS
Susanna Leinonen Company: Nasty
Koreografi Susanna Leinonen, dans Tiia Huuskonen, Elina Häyrynen, Natasha Lommi, Elisa Tuovila och Erika Vilander. Musik Arvo Pärt, Max Richter, Jóhann Jóhansson, Hildur Gudnadottir & Robert Aiki Aubrey, Teemu Korpipää, ljuddesign Teemu Korpipää, ljusdesign Harri Peltonen, video Ville Seppänen, dräkter Sari Nuttunen. Stoa 7.9.
Nasty. På svenska otäck, nedrig, ful, snuskig, besvärlig, tarvlig – och en mängd andra negativa synonymer. I en intervju för Helsingin Sanomat berättar koreografen Susanna Leinonen att det var Donald Trumps uttalande om Hillary Clinton som triggade henne att skapa detta dansverk.
För mig känns det som om Leinonen är inne på en ny väg. Mycket är bekant: hennes oerhört väl uttänkta rörelsespråk, finslipat ut i fingerspetsarna, de skickliga och jämna dansarna, den läckra visualiseringen med en högklassig arbetsgrupp. Men riktigt så här starkt ställningstagande har jag inte upplevt henne förut.
Det känns uppfriskande. Det bekanta rörelsespråket tittar framåt först så småningom, i början blir det mer vibbar av fångenskap, överdriven kontroll och atletiska krumbukter. Dansarna tycks vrida och vända på sig i oändlighet, utan det sedvanliga energiska flödet. En viss ångest eller åtminstone en mörk färgnyans är ständigt närvarande. Emellanåt är det stelt och ryckigt, emellanåt hänger man med hakan som fula ankungar i väntan på förlösande svanstatus – allt för att framhäva föreställningens huvudfrågeställningar, som ju är synnerligen angelägna.
Anstränga sig att passa in
Det handlar om kvinnokroppar och om hur de uppfattas som hotfulla och som (sex)objekt, om hur man anstränger sig i det oändliga för att passa in i någon sorts form för hur man borde vara. Lite ojämn känns dramaturgin som helhet – vissa scener är solklara höjdare (som kampsportskrikandet, hurra vilken kvinnokraft!). Allra bäst tycker jag Leinonen lyckas fånga aggression: både aggressiva kvinnor och aggression kvinnor emellan är ett ämne som kan upplevas som rätt tabubelagt.
Andra scener sätter mer myror i huvudet på en. Betraktandet av kropparna känns emellanåt som en rätt kylig attityd, men valet tycks nog vara helt medvetet, med masker som ställvis täcker individerna. Just denna attityd får mig att mer medvetet iaktta kroppar och objekt snarare än att leva med i känslor och människor.
Desto mer smäller det när de effektfulla videoprojektionerna sätter i gång – de används rentav genialt, projicerade på den vita dansmattan och på så vis uppslukande kvinnorna underifrån. Alla hemska ord kvinnor får möta i sin vardag skriks ut i bokstäver, och videotakten är rasande, en fin kontrast till den kyligt kontrollerade helheten.
Nya intressanta samarbeten
För första gången på länge har Leinonen nya samarbetspartner inom det visuella men också i musiken. Det känns som en jättelik skillnad att i stället för Kasperi Laines sedvanliga ljuddesign se Leinonen och ljuddesignern Teemu Korpipää bolla med musik från olika källor. Natasha Lommis och Elina Häyrynens duett på slutet berör extra med hjälp av den emotionellt laddade musiken.
Snarare än en föreställning man lever sig in i och ropar hurra åt i stunden känns det som om Nasty biter sig in någonstans djupare och surrar vidare i det undermedvetna. Dessa frågeställningar är synnerligen aktuella och tål att funderas på.
Allra bäst tycker jag Leinonen lyckas fånga aggression: både aggressiva kvinnor och aggression kvinnor emellan är ett ämne som kan upplevas som rätt tabubelagt.