Parisavtalets funktion i vågskålen
Den globala klimatpolitiken riskerar att skrivas med kinesiska tecken. Utan stark bundsförvant står EU ensamt i sitt hörn. Kina försöker smita undan sin andel av bördan, precis som USA, fast på ett mycket smartare sätt.
FN:s klimatavtal riskerar att urvattnas tre år efter att det föddes. Den regelbok som säger hur avtalet ska tillämpas skrivs för närvarande, och det är Kina som håller i pennan. EU och USA driver ett enhetligt regelverk medan Kina vill ha lösare regler för ”u-länder”, vilket kan äventyra avtalets syfte. Finlands chefsförhandlare Outi Honkatukia (bilden) tror att regelboken blir klar före jul.
I december i år, tre år efter att det historiska klimatavtalet i Paris godkändes, ska det konkretiseras med en så kallad regelbok. Den säger hur Parisavtalet får och inte får tolkas, vad alla luddiga formuleringar egentligen ska betyda.
Insatserna på förhandlingsbordet i Polen i december är höga. En bra regelbok kan göra Parisavtalet till det fungerande och rättvisa verktyg världen behöver. Dåliga regler gör avtalet värdelöst.
På knappt tre år hade arbetet med regelboken ändå framskridit så långsamt att tjänstemännen var tvungna att förhandla en extra runda i höst. Under förra veckan bantade de ner texten för att den ska kunna formas till regelbok i Katowice. Det lyckades hyfsat på en del punkter, sämre på andra, bedömer Finlands chefsförhandlare Outi Honkatukia för HBL:
– Det är fortfarande möjligt att få regelboken klar i december, om det finns politisk vilja. Alla de resterande frågorna är politiska till sin natur, vilket betyder att det är ministrarna som avgör dem i Katowice.
Vi tar de goda nyheterna först: förhandlarna nådde framsteg i reglerna för hur länderna ska mäta sina utsläpp och hur andra ska kunna kolla upp dem. Världen är också rätt överens om hur avtalsparterna ska höja sina klimatambitioner med fem års intervaller. Villkoren för att mindre utvecklade länder ska få tillgång till avancerad klimatteknik är så gott som klara.
De dåliga nyheterna handlar som alltid delvis om pengar. Rika länder har lovat ersätta fattiga för klimatrelaterade skador och förluster och de har lovat pengar för klimatåtgärder, men de har inte infriat löftena. Svikna löften skapar en motsättning syd– nord som gör det svårt för till exempel EU att hitta nya bundsförvanter ute i världen. Den mest alarmerande nyheten är ändå att en annan motsättning, öst–väst, håller på att äventyra hela Parisavtalet.
EU utan bundsförvant
Alla minns att president Donald Trump har hotat dra USA ur avtalet för att han tycker att det är orättvist. Han vill omförhandla det och nå en deal som är bättre för USA, har han sagt.
Trump blundar för fakta. Parisavtalet är inte orättvist mot någon eftersom det bygger allas subjektiva löften. Det är bara USA som har sagt vad USA ska göra. Är dealen dålig är det Barack Obamas fel, inte hela världens. Trump kunde enkelt strunta i Obamas löften utan att göra ett nummer av det.
Parisavtalet omförhandlas inte som sådant, men det preciseras i regelboken. Följaktligen jobbar USA:s förhandlingsteam på regler som gynnar USA, eftersom USA trots allt hänger kvar i avtalet i minst några år till.
EU:s mål liknar USA:s. I normala fall skulle EU och USA agera bundsförvanter, men USA har tappat inflytande i klimatpolitiken på grund av Trumps beslut. Där har EU förlorat sin viktigaste allierade.
I stället har Kina och dess bundsförvanter tagit mer plats. Inom klimatförhandlingarna finns en grupp ”likasinnade länder” (LMDC) som anförda av Kina och Indien med flera länder från främst Mellanöstern, Nordafrika och Sydamerika i släptåg representerar över halva jordens befolkning.
Här finns bland annat olje- och kolexporterande länder som i FN sammanhang rider på sin status som ”utvecklingsländer”, för så definierades de i början av 1990-talet när klimatkonventionen tog form. Då utgick man från att i-länderna ska minska sina utsläpp och hjälpa u-länderna ekonomiskt, eftersom de förra hade byggt sin välfärd på fossila bränslen. I klimatpolitiken kallas den här tudelningen för brandmur.
Trump gör USA futtigt
Det fanns en gång en rättvisetanke bakom brandmuren, men den har blivit föråldrad för länge sedan och Kina har vuxit från u-land till en megalomanisk ekonomi med världens största utsläpp. En av de stora triumferna i Parisavtalet var att brandmuren krossades trots Kinas motstånd. Parisavtalet vore inget värt om Kina inte behövde göra någonting.
Men nu driver LDMC ändå på att införa brandmuren i reglerna för hur länderna ska presentera sina löften under Parisavtalet. Gruppen vill att de gamla i-länderna ska tvingas lova konkret (till exempel 30 procents utsläppsminskning på 20 år) medan resten får lova mer diffust (exempelvis 10 procent mindre kolintensitet i all ny industri – vilket inte utesluter att utsläppen de facto ökar om industrin växer snabbt).
Kina håller alltså på att omförhandla Parisavtalet, men inte genom att högljutt hota att lämna det och väsnas om en bättre deal, utan genom att i regelboken skriva in tolkningar som går mot själva avtalet.
– Detta duger inte åt de utvecklade länderna och i synnerhet inte åt USA, eftersom det inte finns någon brandmur i Parisavtalet, säger Outi Honkatukia.
Så USA och EU protesterar, men vem lyssnar längre på USA? Med vilket mandat protesterar man mot tolkningen av ett avtal som man hotat lämna? Vilken skada gör inte den kinesiska tolkningen åt västvärldens industri, för att inte tala om själva klimatförändringen?
Kina gör som Donald Trump, fast smartare. EU måste med eller utan bundsförvanter avstyra att världens två största klimatförstörare fuskar sig ur Parisavtalet på var sitt sätt.