Astrid, men inte Lindgren

Unga Astrid fokuserar på Astrid Lindgrens privatliv i stället för hennes författarskap. Det borde inte vara för mycket begärt att en film om Astrid Lindgren faktiskt skulle handla om just Astrid Lindgren, inte bara om Astrid Ericsson.

Regi: Pernille Fischer Christensen. Manus: Kim Fupz Aakeson, Pernille Fischer Christensen. Foto: Erik Molberg Hansen. I rollerna: Alba August, Trine Dyrholm, Maria Bonnevie, Magnus Krepper, Henrik Rafaelsen.

När Astrid Lindgren (Alba August) är sjutton år får hon jobb som korrekturläsare på Vimmerby Tidning. Två år senare är hon gravid med tid ningens gifte chefredaktör Reinhold Blomberg (Henrik Rafaelsen) som riskerar att dömas för otukt om Astrids graviditet blir känd. För att inte behöva uppge faderns namn föder Astrid därför sin lilla pojke i Danmark, där han även tillbringar sina första år medan Astrid jobbar och Reinhold ligger i skilsmässa.

Det är denna omvälvande tidsperiod som ligger i fokus för Unga Astrid, Pernille Fischer Christensens kompetenta men oväntat konventionella film om den unga Astrid Ericsson, som senare skulle komma att bli Astrid Lindgren, en av Sveriges mest betydande och älskade författare.

Välspelat engagerande

Fischer Christensen ger oss en berättelse om en kvinna som slits mellan längtan efter sitt barn, en osäker framtid och sökandet efter frihet och som sådan är den för det mesta välspelad och engagerande. Alba August gör en anmärkningsvärd rollprestation (även om det skaver lite att hon är den enda i familjen Ericsson som inte pratar småländska) och hon har gott sällskap av Trine Dyrholm som den danska fostermodern Marie.

Mindre lyckad är filmens inramning där en åldrande Lindgren sitter vid sitt skrivbord på Dalagatan 46 och öppnar brev från barn som gratulerar henne på födelsedagen och frågar om hennes böcker. Breven återkommer med jämna mellanrum som ett slags extra ljudspår filmen igenom – ett märkligt grepp som rycker en ur berättelsen och som accentuerar att vi faktiskt inte får veta något om den Astrid som barnen tilltalar. Den Astrid som börjar skriva, refuseras, blir utgiven, jobbar som förlagsredaktör, deltar i samhällsdebatter och blir en författare som mer lyhört än någon annan skriver fram barns längtan, sorg, glädje och drömmar.

Allmänmänskligt

Filmen har kritiserats av Lindgrens dotter Karin Nyman för att den fokuserar på Lindgrens privatliv i stället för hennes författarskap och det är en kritik som känns tämligen befo gad, inte minst då detta allt som oftast är fallet då extraordinära kvinnors liv ska förevigas på film. Visserligen är det under de formativa unga åren som mycket av det som senare blir karaktärer, platser och uttryck i Lindgrens litterära världar har sitt ursprung, så de är alls inte oviktiga, men allt det liv som ryms mellan den tjugoåriga Astrid och inramningens pensionär blir här främst en eftertanke.

Talande är att Unga Astrid fungerar bäst när en glömmer bort att den ska vara ”en film om Astrid Lindgren” och i stället ser den som en mer allmänmänsklig uppväxtskildring. För även om det alltid är tacksamt att slippa en omständlig ”från födelse till död”redogörelse känns det inte som för mycket begärt att en film om Astrid Lindgren faktiskt handlar om just Astrid Lindgren, och inte bara Astrid Ericsson.