Välfungerande favorit i repris
Dansken Michael Noers remake av sjuttiotalets kioskvältare Papillon bleknar inte nämnvärt vid sidan av originalet. Vänskapen och humanismen utgår med segern, utan att filmen ger avkall på det stora äventyret.
Regi: Michael Noer. Manus: Aaron Guzikowski. Foto: Hagen Bogdanski. I rollerna: Charlie Hunnam, Rami Malek, Tommy Flanagan, Roland Møller.
Papillon av Franklin J. Schaffner var en av sjuttiotalets stora kioskvältare, en film som i likhet med en annan dåtida storsuccé, Milos Formans Gökboet, passade väl in i den antiauktoritära tidsandan.
Och knappast var det filmen (från 1973) till last att två av sjuttiotalets största manliga stjärnor, Steve McQueen och Dustin Hoffman, skrev på, detta samtidigt som den svartlistade manusförfattaren Dalton Trumbo satte sig bakom skrivmaskinen.
Till saken hör att Papillon, fritt efter fransmannen Henri Charrières självbiografi, tidigare gjort succé i just bokformatet.
Sett mot den bakgrunden är det kanske inte så mycket som talar för dansken Michael Noers nyfilmatisering, nu med Charlie Hunnam (Sons of Anarchy, King Arthur: Legend of the Sword) och Rami Malek (Mr. Robot) framför kameran.
Vänskap i fångenskap
Hur som helst landar vi i trettiotalets Paris där Henri ”Papillon” Charrière gör karriär som småbrottsling och diamanttjuv. Det vill säga tills hans brottskumpaner sätter dit honom för mordet på en konkurrerande mörkerman.
Franska Guyana nästa, en ökänd fängelsekoloni som präglas av hårt fysiskt arbete och disciplinära straff som heter duga. Många stryker med och i farozonen befinner sig också en viss Louis Dega (Malek), manschettbrottslingen som åkt dit för förfalskade obligationer.
Skulle det inte vara för vänskapen med Papillon, en beskyddare i tid och otid, vore hans dagar snabbt räknade. Fängelsevardagen är tuff, men bakom knuten väntar om möjligt ännu mörkare moln, efter att ”Papi” i kölvattnet av ett misslyckat flyktförsök placeras i isoleringscell.
Inte för att Henri Charrière är den som ger slaget förlorat. Likt en Paul Newman i Cool Hand Luke står han på sig, bara för att iscensätta ännu ett våghalsigt flyktförsök, nu i sällskap av Rami Maleks finansiär och räddhare.
Med tanke på originalfilmens kvaliteter är det inte utan en viss skepsis som man närmar sig Noers nyfilmatisering. För trots att det gått över fyrtiofem år sedan Schaffners Papillon har tidens tand varit förvånansvärt nådig, tack vare det klassiska ”triumph of the human spirit”motivet.
Ingen europudding
Michael Noer har gjort en film som fungerar på sina egna villkor och inte nämnvärt bleknar vid sidan av originalet. Även om skådespelarna, liksom filmteamet, kommer från när och fjärran är resultatet inte den urvattnade europudding som så ofta är fallet.
Speciellt imponerande och drabbande är den tokrealistiska framtoningen. Detsamma gäller miljöskildringen, brutalt klockren även den.
Och trots att musklerna och det mänskliga lidandet finns där är det vänskapen och humanismen som utgår med segern, utan att Noer tummar på det stora äventyret.
En eloge förtjänar också skådespelarna, inte minst med tanke på de stora stövlarna. Rami Maleks manschettbrottsling är just så spröd och hjälplös som man kan förvänta sig, medan Charlie Hunnam gör den unge rebellen utan vare sig självömkan eller malplacerad kaxighet. Det sitter.