Peter Buchert skriver om fördelarna med att växla mellan normaltid och sommartid.
Om sommartiden hade varit en stor politisk fråga kunde EU ha ordnat en folkomröstning i stället för en anonym webbenkät mitt i semestern. Frågan är förstås för liten för det, men en debatt om för- och nackdelarna kunde ha kastat lite ljus i höstmörkret.
Om vi följde auktoriteternas råd skulle solen ha gått upp 5.45 och ned 18.45. Folk med min dygnsrytm skulle ha förlorat en timme kvällsljus och i gengäld fått en ljus timme innan väckarklockan ringde.
Inget enar nationen som föraktet för sommartiden. EU-kommissionens förslag att alla medlemsländer ska få slopa övergången mellan normaltid och sommartid nästa år hyllas nästan unisont.
Kanske upplevs detta som en seger för den lilla människan, som demokratins triumf över byråkratin och EU-förmynderiet. Vi vet själva bäst hur mycket klockan är. Dessutom säger hälsovetare att folk lider av att flytta klockan en timme två gånger om året, även om de aldrig förklarar varför resor över flera tidszoner går hur galant som helst.
EU-beslutet grundar sig på både folkvilja och forskning, och ska därför respekteras. Men jag undrar ändå om alla som triumferar förstår varför. Jag undrar för att det inte bara är bland mina bekanta som många har svårt att minnas åt vilket håll man ska vrida visarna. Något av okunskapens proportioner i frågan blottades i en lång diskussionstråd jag råkade läsa förra hösten, en tråd där författaren Juha Itkonen i mina ögon framstod som den enda som hade sett ljuset.
Om sommartiden hade varit en stor politisk fråga kunde EU ha ordnat en folkomröstning i stället för en anonym webbenkät mitt i semestern. Frågan är förstås för liten för det, men en debatt om för- och nackdelarna kunde ha kastat lite ljus i höstmörkret. Nu har det mesta handlat om nackdelarna med dagens system.
Nåväl, EU-kommissionen ska låta alla medlemsländer bestämma om de permanent vill ha normaltid eller sommartid från hösten 2019. Däremot får ingen fortsätta att byta tidszon efter det. Professor Timo Partonen på Institutet för hälsa och välfärd, som ofta intervjuas i den här frågan, rekommenderar att Finland väljer permanent vintertid. Hälsoauktoriteten Pekka Puska håller med. Låt oss ändå kasta ett öga på alternativen.
I går var det exakt 13 timmar mellan soluppgång och solnedgång i Helsingfors, och så är det oberoende av vi säger att klockan är. I går vaknade jag strax efter att solen gick upp (6.45), men när jag lade mig har den gått ner för länge sedan (19.45).
Om vi i stället följde auktoriteternas råd skulle solen ha gått upp 5.45 och ned 18.45. Folk med min dygnsrytm skulle ha förlorat en timme kvällsljus och i gengäld fått en ljus timme innan väckarklockan ringde.
Vissa förespråkar att Finland ska välja centraleuropeisk tid, så att vi följde samma tidszon som Sverige och andra västländer. Men om Sverige valde sin vintertid och vi tillämpade svensk tid skulle solen i går ha gått upp 4.45 och ned 17.45. Vi morgontrötta skulle ha förlorat ytterligare en timme kvällsljus, men möjligen skulle vi ha vaknat av en solstråle i ögat i svinottan.
Att finländarna bestämt vill tidigarelägga kvällsmörkret kommer att märkas främst höst och vår, för det är då den där kvällstimmen är värdefullast. På vintern och sommaren är skillnaderna mindre viktiga. Det är ändå mörkt största delen av dygnet kring jul och ljust längre än någon orkar vaka en midsommarhelg.
I år på julafton går solen upp 9.25 och ner 15.15 i Helsingfors. Följde vi sommartid året runt skulle klockslagen vara 10.25 och 16.15. Tillämpade vi svensk vintertid skulle solen gå upp 8.25 på julafton och ner 14.15. Smaksak, men finsk vintertid har sina sidor under en finsk vinter.
Att växla mellan normal- och sommartid gör den största skillnaden i norra Europa där den ljusa tidens längd varierar mest under året, men likväl är finländarnas inställning till systemet nästan negativast på hela kontinenten. På våren och hösten ger sommartiden oss en ljus timme då nästan alla är vakna (i går 18.45–19.45). Vi lånar den från en tid då de flesta sover (5.45–6.45).
Detta räntefria ljuslån är en genialisk idé. Sommartid infördes i Finland 1981 men det var först under Paavo Lipponens (SDP) statsministertid som EU harmoniserade systemet utan att återkommande behöva ta beslut om att förnya det. Jag kan ha fel, men jag har förstått att det skedde efter viss insats från Lipponen. Fastän han har uträttat betydligt större dåd i politiken känner jag en särskild tacksamhet gentemot honom för alla de ljusa kvällar han unnat mig.
Jag ska särskilt tänka på Paavo Lipponen nästa höst då jag för sista gången får njuta av en lånad ljus kvällstimme innan den i hälsovetenskapens och demokratins namn berövas mig. Efter det ska jag betrakta den cirkus som uppstår när vissa EU-länder väljer normaltid, andra sommartid, och ingen minns hur mycket klockan är i vilket land.
Jean-Claude Juncker, ordförande för kommissionen i ett allt bräckligare EU, har marknadsfört beslutet att slopa tidsomställningen med att kommissionen vill ”vara stor i stora frågor” och låta medlemsländerna bestämma i frågor de bäst kan avgöra själva. I så fall borde Bryssel låta oss bestämma om mycket mer än sommartid, men det vore att gräva unionens grav, vilket nationalisterna önskar och Juncker torde bäva för.
Att enas om gemensamma tider har länge varit knepigt. På medeltiden, så snart klockan började ha någon betydelse, hade varje stad sin egen tidzon så att klockan var 12 då solen stod högst på himlen. Långt senare, först när tågtrafiken utvecklades på 1800-talet infördes tidszoner över större regioner än städer för att få fason på tidtabellerna.
Också Finlands städer höll sig med olika tider tills hela landet övergick till Helsingforstid kring sekelskiftet. Så var det fram till 1921 då klockan flyttades fram med 20 minuter och 10,9 sekunder för att gå enligt östeuropeisk tid.
Sommartid testades i Europa i etapper, och när behovet av att spara energi accentuerades under oljekrisen var sommartid ett sätt att utnyttja naturljus på kvällen. De flesta europeiska länder införde sommartid 1980, Finland 1981. Senare harmoniserades tidsomställningen i Bryssel. EU:s integration fördjupades.
Någonstans gick det snett, för nu har pendeln svängt. Klockan tickar mot brexit, nationalism, splittring och isolation. Visarna har nästan gått varvet runt. Vi är tillbaka, inte i den mörka medeltiden, men i ett tidevarv där centralmakt, unioner och samarbete föraktas, där kopplingar mellan lokalt och globalt förnekas, där den representativa demokratin utmanas, där var och en vet bäst själv och där maximal frivillighet är vägen till lycka.
Driver vi denna enfald och individualism till sin spets kan vi i framtiden kapa mer makt från våra förmyndare i Bryssel och expandera direktdemokratin. För om inte EU vet vilken tid som passar mig bäst, hur skulle Finlands riksdag veta det? Jag vet bäst själv, precis som alla andra. Min klocka visar samma tid som Juha Itkonens och Paavo Lipponens klockor. Din klocka kanske visar som Timo Partonens och Pekka Puskas, men hej, det är inte mitt problem.