Blåvita bär

”Varför plockade finländska skolbarn bär under decennierna efter kriget?”

Hör också du till en generation som hämtat bär till skolan? På hösten tog de yngre barnen med en liter lingon till skolköket och för de något äldre var betingen större, tre liter om jag minns rätt.

I våra dagar är blåbär i ropet. Blåbären uppmärksammas i termer av ”superfood” och geschwint kan dessa vävas in i bilden av det blåvita, färgmässigt passande när stora bolag ska upprätthålla varumärken och utnyttja föreställningar om det rena, naturnära landet.

Bär spelade dock enbart en liten roll i den blåvita nationens förflutna. Blåbären var ju svåra att konservera och det var först när sockret blev tillräckligt billigt som bären blev en del av majoritetsbefolkningens kosthåll. På landsbygden har man antagligen njutit av de bär som fanns i skogen, men bärsäsongen inföll ofta under de veckor då höslåtter och skörd krävde arbete.

När järnvägar byggdes under slutet av 1800-talet möjliggjordes långväga försäljning av lingonen som var lättare att förvara. På sina håll talades det om ”lingonrusch”. Lingonplockning kunde erbjuda folk i de små stugorna, en eufemism som vid denna tid användes för att beskriva klasskillnader, möjlighet till förtjänst. För arbetare på landsbygden kunde en dag i lingonskogen tidvis ge större pengainflöde än dagsverksarbete. Också för bondehushåll kunde bärförsäljning på städernas torg medföra extra inkomst.

I äldre tid utgjorde de bär som nu beskrivs som nordiska och finska en del av samernas kosthåll. I Sàpmi fanns kunskap om konservering. Även i Nordamerika plockades blåbären i första hand av personer hörande till ursprungsfolk och under en konferens i Kanada fick vi historiker ta del av äldre sånger om blåbärsplockning. I just Kanada framställdes blåbärsplockande som en patriotisk syssla under första världskriget – i krigförande länder var det i tider av matbrist viktigt att tillvarata nya födoämnen. Också då knöts försvarskapacitet till näringsintag. Under krigsåren uppmuntrade myndigheterna nybyggarna, de vita immigranterna, till bärplockande. Detta beskrevs också som en form av rekreation, ett lämpligt söndagsnöje.

Varför plockade finländska skolbarn bär under decennierna efter kriget? Förmodligen var detta ett sätt att delbekosta den fria skolmat som just hade införts, men det handlade antagligen också om att fostra till arbetsamhet och flit, egenskaper som var viktiga i efterkrigstid, men som även under andra tider har förknippats med finländare.

Min frysbox är fylld med bär inköpta på Åbo torg och på det torget har de enskilda bärförsäljarna nästan uteslutande varit nyfinländare. De bär som återförsäljare och industrin behöver plockas i stor omfattning av gästarbetare med dåliga villkor.

I en valdebatt nära oss har det nyligen talats om att invandrare ska passa in på arbetsmarknaderna. Vi kan passa in på många olika sätt, men vem är det som i dag förvaltar bärplockandet och dess moralbudskap? Och som gör att landet kan blåvit-tvättas och säljas med hjälp av blåbär.