Män blir utan hjälp efter våld i hemmet
Män som utsätts för våld i en nära relation har ofta svårt att identifiera och prata om våldet.
Män som utsätts för våld i en nära relation upplever ofta att det är svårt att prata om våldet, och när de väl gör det upplever många att de inte tas på allvar. Det visar Miessakits projekt för stöd för män som utsatts för våld, som nått ungefär tvåhundra män sedan hösten 2016.
– Det vore bra om man talade mer om att våld kan drabba också män. Då skulle kanske männen också våga söka hjälp i tid, säger en av män nen som fått hjälp inom projektet.
Tre av fyra män som fått stöd av Miessakit har utsatts av en familjemedlem. Största delen av våldet mot män begås ändå av andra män, medan hemmet är farligast för kvinnan.
Tony är en av de ungefär 200 män som under snart två års tid fått hjälp inom föreningen Miessakits projekt för män som utsatts för våld. Största delen av männen i projektet har utsatts för våld i en nära relation – en målgrupp som med facit på hand ofta upplever att den inte hörs, varken hemma eller hos de instanser som ska hjälpa.
Till en början var allt bra med Tony och Sanna. De träffades redan i tonåren, gifte sig, studerade och fick barn tidigt. Men småningom blev Sanna allt mer aggressiv, oberäknelig och överreagerade på minsta sak.
– Till en början tar man kritiken till sig – ingen är ju perfekt, och man tänker att det kanske ligger någonting i beskyllningarna. Så länge som livet känns någorlunda normalt inser man inte vad som pågår, då gränserna för vad som är okej förskjuts lite i taget. Eftersom jag visste att min fru själv blivit utsatt för våld som barn ursäktade jag säkert också en del, säger Tony.
Men småningom eskalerade de psykiska övergreppen. Då det fysiska våldet kom med i bilden ringde varningsklockorna på allvar, och Tony uppmanade sin hustru att söka hjälp.
Det hade ingen större effekt, och då hustrun inte längre brydde sig om att barnen såg på åkte Tony till
ett skyddshem.
– Jag tänkte att det bästa för barnen är att jag bara försvinner tyst och lugnt, så att de slipper se och höra våldet.
Från skyddshemmet åkte Tony varje dag till det gemensamma hemmet för att ta hand om barnen medan hustrun studerade. Det hade han gjort också tidigare, och han fortsatte att ensam ta hand om barnen efter skilsmässan tills han blev utmattad. Då förlorade han också sitt jobb.
– Då katastrofen var ett faktum hade min hustru tagit examen medan jag inte alls hade hunnit studera klart.
I motsats till många andra män har Tony inte ryggat för att söka hjälp – först hos rådgivningen, sedan barnskyddet och till slut polisen. Men vännerna har han inte talat med. Det var först hos Miessakit han egentligen kunde sätta ord på sina upplevelser ordentligt.
– Samtalsstödet är en mycket större sak än det låter. Det är mycket lättare att tänka då man gör det tillsammans med någon annan. Då man måste sätta ord på saker så att andra förstår så förstår man också själv. Utan stöd hade jag inte kunnat behandla den här saken så bra, säger Tony nu.
Ständig oro
Det här är något som är utmärkande just då det gäller våld mot män – många pratar inte om det, och pratar man upplever många att de inte tas på allvar.
– Många upplever att våld mot män på något sätt är mer acceptabelt, som om det är mer ok att en kvinna slår en man på käften. Det gäller såväl våra klienter som dem de möter hos myndigheter och andra instanser. Klienterna berättar ofta att de inte blivit tagna på allvar, att ingen erbjudit hjälp eller till och med att de beskyllts för lögn. Men att utsättas för våld traumatiserar också män, säger Jussi Pekkola på Miessakit.
Största delen av våldet mot män begås av andra män, medan mäns våld mot kvinnor är betydligt mer dödligt än kvinnors våld mot män. Den farligaste platsen för mannen är gatan medan den farligaste platsen för kvinnan fortfarande är hemmet, konstaterar Tommi Sarlin, projektkoordinator på Miessakit.
Men det gör inte våldet mindre förödande för den som drabbas.
– Den som utsätts råkar ofta in i ett ”fly eller slåss”-tillstånd, man är hela tiden på sin vakt, rastlös, stressad. Andra i sin tur blir alldeles lamslagna. Det är vanligt att självförtroendet sjunker, man blir orolig för barnen, orolig för att gå hem, orolig för att gå ut..., säger Sarlin.
Svårt identifiera våldet
En majoritet av de män som fått hjälp inom projektet upplever det psykiska våldet som värre än det fysiska – det kan handla om hot, beskyllningar, lögner, nedvärdering och förringande som till exempel riktar sig mot faderskapet eller sexualiteten.
Lasse levde mer än tjugo år i ett förhållande där han ständigt blev nedvärderad, hotad och förminskad. Då barnen var stora och vardagen inte längre lika full av sysslor och projekt accelererade de psykiska övergreppen. Men Lasse var rädd för ensamheten och kunde inte släppa alla de gemensamma drömmarna, planerna, hemmet.
– Det var egentligen först då jag kom hit som jag förstod att det var våld jag utsatts för alla de här åren. Det kändes chockerande. Men då beslutade jag mig för att det får vara slut på det och lämnade min fru.
Lasse har inte ångrat sig, men tänker på det som skett varje morgon då han vaknar och varje kväll.
– Det vore bra om man talade mer om att våld kan drabba också män. Då skulle kanske männen också våga söka hjälp i tid, säger han.
Fotnot: Tony, Sanna och Lasse heter egentligen något annat.
Jag tänkte att det bästa för barnen är att jag bara försvinner tyst och lugnt, så att de slipper se och höra våldet.
Tony