Fler plåtpoliser får inte betyda färre riktiga

Den automatiska fartövervakningen blir både tätare och effektivare. Handlar det om trafiksäkerhet eller ökade intäkter?

Idag har polisen tillgång till omkring 140 automatiska fartövervakningskameror. Antalet har ökat kraftigt, och det har också intäkterna. År 2014 fanns det 40 kameror, då tillförde ordningsboten cirka 20,5 miljoner euro till statskassan. Fartkamerorna står för över 80 procent av summan.

Intäkterna har ökat stadigt, i fjol var summan över 50 miljoner euro.

Det handlar inte bara om att kamerorna blixtrar för allt fler förare, år 2015 nästan fördubblades botbeloppet.

I själva verket visade det sig att fortkörningen på riks- och stamvägar minskade med nästan tio procent efter förhöjningen. I det avseendet kan man säga att förhöjningen hade önskad effekt, fortkörningen minskade på våra vägar.

Men det verkar som om den trenden har brutits.

En undersökning som försäkringsbolaget Lokaltapiola presenterade i våras visar att 60 procent av de finländska bilisterna körde för fort någon gång under det senaste året. Bara 30 procent säger att de hela tiden höll sig till fartbegränsningen.

Polisens ett dygn långa övervakningsmaraton i augusti gav liknande resultat. Antalet fortkörningsfall ökade från 4 000 år 2017 till 5 500 i år. Polisen informerade synligt om operationen, men det fick inte finländarna att lätta på gaspedalen.

Bilförare har en benägenhet att låta sin egen uppfattning om vad som är lämplig hastighet väga tyngre än trafikmyndigheternas.

Nu blir det i alla fall betydligt fler kameror vid våra vägar. Polisen har beställt 150 kameror av en ny typ, de första placeras vid riksväg 4 och riksväg 6. De nya kamerorna använder radarteknik som mäter bilens hastighet upp till 150 meter före själva kameran. Det betyder att det inte längre lönar sig att sakta in just före kameran, den eventuella fortkörningen har redan registrerats, och påföljden kommer per post.

Fler kameror ger staten högre intäkter. I själva verket mycket högre.

Investeringen i nya kameror kostar 4,4 miljoner under den femåriga anskaffningsperioden. Men redan nästa år räknar polisens trafikövervakningsenhet med att skicka ut 700 000 meddelanden till förare som fastnat på bild.

Proportionen är att ungefär hälften av meddelandena gäller ordningsbot eller böter, resten är anmärkningar utan ekonomisk påföljd. Om proportionerna bibehålls och övervakningsenheten når sitt mål för nästa år skulle intäkterna stiga till över 70 miljoner euro.

Situationen är motsägelsefull. Automatisk övervakning som finns på plats dygnet runt är effektivare än polispatruller när det gäller att beivra fortkörning.

Men syftet med övervakningen är att öka respekten för fartbegränsningarna. Då borde målet med att öka antalet kameror vara att trafiken ska bli säkrare. I så fall betyder ett lyckat resultat av investeringen att statens intäkter minskar.

Att mer än fördubbla antalet kameror väcker nog frågan om säkrare trafik är det enda ändamålet med satsningen. Har den snabba inkomstökningen som kamerorna har gett upphov till verkligen inte föranlett någon liten sidoblick på investeringens ekonomiska konsekvenser?

En tvåmannapatrull kan inte generera lika stora inkomster som en fartkamera.

Men patrullen kan gripa in mot hela skalan av förseelser, inte bara fortkörning. Att polisen syns både i gatubilden och i trafiken ökar tryggheten, och antagligen också den allmänna laglydigheten.

Plåtpoliserna kan vara effektiva intäktsautomater, men att placera ut fler av dem längs vägarna får inte betyda att de riktiga poliserna blir ännu färre.