Halla-aho vill ha lantbruket ut ur EU:s inre marknad
HBL inleder serie med partiledarintervjuer
Kan man samtidigt vara protektionistisk och anse att fattiga länder ska klara sig med mer handel?
Ja, säger Sannfinländarnas ordförande Jussi Halla-aho, som i HBL:s serie med partiledarintervjuer ger sin syn på Afrikas och Europas framtid.
Halla-aho är ”försiktigt positiv” till den protektionistiska handelspolitik som USA slagit in på.
Han är också kritisk till att EU är en ”apparat som cirkulerar jordbruksstöd”.
– Vår åsikt är att jordbruket borde separeras från den inre marknaden.
I fråga om protektionismen kan Afrika vara ett föremål för undantag, säger Halla-aho.
– Där måste man räkna in den utvecklingspolitiska aspekten. Det är inte jämförbart med handeln mellan Kina, Europa och USA. Det är en strategisk fördel att Afrika kommer på fötter, eftersom där råder en utmaning i befolkningsökningen och trycket på migrationen.
”Finland är inte skyldigt till världens problem”, sade Sannfinländarnas ordförande Jussi Hallaaho då riksdagsgruppen inledde terminen.
Det skedde efter en sommar då nationalisterna gett stormvarning inför nästa Europaval. Sannfinländarna, Sverigedemokraterna och flera andra vill skapa en stor, samlad grupp av nationalistiska och EU-skeptiska partier, för att förändra inifrån.
– Vi är nu i en helt annan situation än före förra EU-valet. Då hade jag varit mer pessimistisk, för det verkade finnas bara en riktning, mer integration i EU. Men efter eurokrisen, och särskilt efter migrationsvågen 2015 föddes nya skiljelinjer och alternativ. Nu behöver man inte nödvändigtvis välja mellan att lämna EU eller stanna, utan i stället vilken väg EU ska gå, säger Halla-aho. Har ni alltså bytt strategi från att tala om EU-utträde till att ändra EU inifrån? – Min egen åsikt är att Finland borde träda ut, men jag ser inte det som realistiskt inom den nära framtiden. En stor del av finländarna ser EU som en säkerhetspolitisk fråga, ända sedan vi gick med i EU av identitetsskäl, för att andligt bli en del av väst. Det är visserligen förlegat, men det tycks fortfarande väga tungt i den allmänna opinionen. Men som jag sade: Nu har det öppnats upp fler alternativ inom ramarna för EU än det fanns för några år sedan.
När de brittiska partierna försvinner ur parlamentet efter brexit blir det oundvikligen en plats för förändring, säger Halla-aho.
I nuläget är till exempel Sannfinländarna, Sverigedemokraterna, Dansk Folkeparti och polska Lag och rättvisa i en grupp, medan partier som italienska Lega Nord och de nederländska och österrikiska frihetspartierna är i en annan. Halla-aho går inte in på att säga vad läget är med enskilda partier.
– Det råder ändå ett brett samförstånd om att det inte får gå som efter förra valet, då partier med liknande tankar som vi splittrades på fyra, fem olika partigrupper. Storleken har betydelse i parlamentet, för när man är i med i en stor referensgrupp kan man påverka mer. Man måste gå efter minsta gemensamma nämnare i stället för att se på skillnaderna, säger Halla-aho. Finns det någon gräns eller knäckfråga för samarbete? Är Kremltillvända partier något som Sannfinländarna passar ihop med? – Det där är mer en geografisk fråga än en fråga om politiska partigränser. I söder är man mer Kremltillvänd än i nord, och ju längre man kommer från den ryska gränsen, ju mindre tycks det vara en ödesfråga. Men det där har blivit ett slagträ som används för att stämpla nationalistiska partier och skrämma väljarna, fast de politiska prioriteterna är på annat håll. Det är för övrigt intressant att det frågas av oss – lika bra kan man fråga Samlingspartiet hur fint det går med Viktor Órban ...
– ... Eller Socialdemokraterna hur väl de passar med de slovakiska socialdemokraterna. Nå, inte har jag något vettigt att tillägga till det.
Om inte det, så måste vi klargöra vilken bild av Europa och världen det egentligen är fråga om – var klämmer skon? Hur ser EU ut om tio år i Sannfinländarnas vision? Halla-aho klagar ofta att han blir tillfrågad mest om invandringpolitik. I den första av HBL:s partiledarintervjuer ställer vi alltså inte frågor om invandring, utan om hur världen borde se ut. Skulle ni ändra på EU:s grundfördrag? – Grundfördragen lämnar mycket att önska, men en sak är att det borde finnas en mekanism för att lämna euron. Nu finns ingen, om man inte lämnar hela EU. Men i den allmänna opinionen, enligt eurobarometern, är tre fjärdedelar av finländarna positiva till euron. – Vi måste utgå från vår uppfattning om vad som är bra för finländarna, och inte springa efter den allmänna opinionen. Ofta hänvisar man ändå till den bara när den
passar ens egna åsikter. En majoritet av finländarna är också för att sätta dem som fått negativt asylbesked i förvar, men det talas det inte lika mycket om. Vi anser att man borde träda ut ur euron, men det vore populistiskt att driva det om man inte först tar ställning till att ändra grundfördraget.
Halla-aho kokar ner sin vision om EU i framtiden till att unionen ska fokusera enbart på ”det som ger ett mervärde”. Vad är det då – vad ska finnas kvar i EU-budgeten och vad ska inte finnas? – EU är i grunden en apparat som cirkulerar jordbruks- och regionstöd, säger Halla-aho, som anser att Finland borde driva den hårdaste linjen då det gäller att anpassa budgeten efter brexit.
– Vår åsikt är att jordbruket borde separeras från den inre marknaden helt och hållet. I Finland råder sådana omständigheter för jordbruket att det inte har någon framtid på marknadsvillkor i den inre marknaden. Jordbruket berör också vår interna försörjningsberedskap och säkerhet.
Halla-aho ser bevakningen av de yttre gränserna som ett mervärde EU ska sköta, och de gemensamma politiska besluten om vad som ska ske med de flyktingar som plockas upp i Medelhavet – närmare bestämt att de ska föras tillbaka, inte föras in i Europa.
– EU:s närregioner är också något som det lönar sig att arbeta med aktivt. Det är till fördel för alla parter att unionen har så välmående närregioner som möjligt, till exempel i Mellanöstern och i Nordafrika, och att det råder sådana samhällen där som man kan idka handel med och samarbeta med. Sådana saker ska EU satsa på. Vad är satsningen på närområdena i praktiken? – Man måste försöka få Afrika och Nordafrika på väg mot ekonomisk tillväxt på ett sunt sätt, genom att främja handel. Man borde tänka som Kina gjort under de senaste åren, närma sig via investeringar och öppna den europeiska marknaden för import. Vi ska sluta med den postkolonialistiska välgörarmentalitet som stämplat biståndspolitiken. Det enda sättet att angripa orsakerna till välfärdsmigrationen är att förbättra omständigheterna i hemlandet. Finns det inte kolonialistiska drag om man tar efter Kina? – Jag menar närmast det affärsinriktade tänkandet. Klart att Kina försöker främja sin egen position, men Europa ska inte syssla med några stormaktspolitiska motiv. Det är fråga om att hitta mer hållbara lösningar än biståndet hittills. Men protektionismen då? Utvecklingsländerna har råvaror och jordbruksprodukter att exportera – är du protektionist eller inte? – Man ska inte tänka så att Afrikas öde är att alltid exportera råvaror och mat. Det behövs mångsidig handel, det är inte så svartvitt att man antingen är protektionistisk eller inte. Om man tänker på globaliseringen som helhet har den inte varit bra, den har lett till att tillverkning flytt Europa och andra västländer, och det har fått samhälleliga efterdyningar. Folk betalar mindre för varor men lever i större osäkerhet själva. Jag är därför försiktigt positiv till protektionism via tullar. På kort sikt drabbar det produktionskedjor som redan går över gränserna, men på längre sikt är det bra med närproducerat.
I utvecklingssyfte kan Afrika än-
då vara ett undantag, tillägger Halla-aho.
– Där måste man räkna in den utvecklingspolitiska aspekten. Det är inte jämförbart med handeln mellan Kina, Europa och USA. Det är en strategisk fördel att Afrika kommer på fötter, eftersom där råder en utmaning i befolkningsökningen och trycket på migrationen.
Befolkningsökningen, och kvinnors reproduktiva hälsa, har varit ett föremål för traditionellt multilateralt bistånd, bland annat via FN:s organisationer. Det har ändå blivit nedskuret de senaste åren. Afrikas befolkning kan enligt FN fördubblas fram till år 2050. Anser du inte att reproduktiv hälsa är ett försvarbart föremål för traditionellt bistånd, om den ekonomiska tillväxten föds för långsamt? – Det behövs samarbete, men resultaten av traditionellt bistånd har inte varit särskilt uppmuntrande. Det är fortfarande en befolkningsexplosion på gång och länderna kan alltjämt inte försörja befolkningen, därför är jag mer positiv till handel. Sannfinländarna har föreslagit att biståndet skulle vara frivilligt för skattebetalare, som skulle kunna kruxa för om man vill betala det eller inte. Skulle du själv betala frivilligt bistånd? – Det där är inte på något sätt relevant. Man kan väl fråga en politiker hur denne själv agerar? – Vår poäng är, att om människor faktiskt vill betala bistånd så får man ju ihop summan. Och om människor inte vill det, är det då inte märkligt att ha det i statsbudgeten. Vår utgångspunkt är att samhället har vissa grunduppdrag, och att vi bara ska använda pengar vi faktiskt har. Om vi tar lån varje år och betalar bistånd, så har vi inte ens betalat det med våra egna pengar. I EU:s närområden finns ändå stora flyktingläger där det behövs humanitär hjälp för att flyktingarna ska kunna leva där. Behövs bistånd för det? – Att hantera kriser är en annan sak än bistånd. Det är klart att det behövs större satsningar på UNHCR:s verksamhet i flyktinglägren, så att inte omständigheterna där leder människor till ohanterlig migration i Europa. Men det är inte en biståndsfråga. Anslagen till FN:s flyktingverksamhet finns i budgeten under rubriken ”egentligt utvecklingssamarbete”. – Alltså: svar ja – man bör finansiera det. Om man ser på världens 65 miljoner flyktingar, så är det i alla händelser en majoritet som blir kvar i flyktinglägren. Det är huvudorsaken till att vi motsätter oss humanitär invandring – det är ekonomiskt mest ineffektivt. Är finansieringen till flyktinglägren tillräcklig?
– Nej, den är ju ständigt för liten. För dem som är i lägren behövs skolgång och sysselsättning. Är det inte snabbare att ta kvotflyktingar till redan befintliga samhällen än att bygga upp i nya läger? – Men ju mer vi fokuserar på dem som kommer hit via humanitär invandring, desto mindre är fokus på den majoritet som ändå är kvar i lägren. Hur vi än gör, är den andel som erbjuds asyl en försvinnande liten del av alla. Vem hjälper vi då – en promille, plus det gäng som har pengar nog att ta sig till Europa själva? Är det hållbart att flytta en liten procent till världens förorter för att marginaliseras? De resurser som läggs på det kan läggas på lägren, och det kräver att den humanitära migrationen tar slut, också kvotflyktingar. Jag kommer inte på en enda ekvation, där de pengar som går till humanitär invandring inte skulle vara bort från hjälpen till närområdena. Finns det någon punkt då ni ser att Finland har det så bra att vi också kan förbättra världen? – Att förbättra världen hör inte till våra basfunktioner, men vi har inte heller någon sådan inställning att vi inte skulle kunna hjälpa. Vi har inte högljutt krävt mer pengar för flyktinglägren, men om man vill hjälpa där, krävs att den humanitära invandringen tar slut. Vi tror också på att det finns många win-win-lösningar, som handeln.
Att förbättra världen hör inte till våra basfunktioner, men vi har inte heller någon sådan inställning att vi inte skulle kunna hjälpa.