Den stora trädromanen
Det finns böcker som man både vill sluka och suga på så länge det går. Richard Powers National Book Award-vinnare och Man Booker-nominerade The Overstory är en sådan bok.
Länge har man i amerikanska litteraturkretsar talat om ”GAN” och vem som har skrivit eller kunde skriva den. GAN står för The Great American Novel, den stora amerikanska romanen. Hemingway tyckte ju att saken var klar (även om han inte använde begreppet): Mark Twain har skrivit den och den heter Huckleberry Finns äventyr. Andra tycker att den amerikanska romanen med stort R är Melvilles Moby Dick eller att den ännu inte är skriven.
Amerikanen Richard Powers (f. 1957), en spränglärd men inkännande författare från Mellanvästern, har skrivit ett dussin romaner, ofta med avstamp i någon vetenskap. Kanske den kändaste hittills är Galatea 2.2, där en man som heter Richard Powers försöker lära datorn Helen skriva en roman och både han och datorn lär sig mer än de kan tänka sig.
Nu har Powers skrivit sin tyngst vägande roman, alla kategorier. Titeln The Overstory är ett nyord på basen av understory, som betyder undervegetation, och innebär alltså ungefär Trädens berättelse, den historia som står ovanför (och under) människan och i mycket övergår hennes förstånd. Det handlar alltså om trädens roll i USA:s och mänsklighetens historia. Denna femhundrasidiga roman är självklart Den stora trädromanen (alltså inte bara amerikanska) och en värdig aspirant för GAN. En annan viktig amerikansk trädroman är för övrigt Ursula K. Le Guins Berättelsen är världens språk (The Telling, 2000, sv. 2005), även om den inte hör till Le Guins bästa böcker.
Människor och träd
The Overstory har fyra avdelningar: Rötter, Stam, Krona och Frön. Den första innehåller nio livshistorier om olika slags förhållande till träd, från besatthet till totalt ointresse. Fem män och fyra kvinnor drabbas av olika trädslag, såsom kastanj, mullbär, lönn, lind och Douglasgran, på de mest oväntade, men trovärdiga sätt. De är vanliga och ovanliga amerikaner från olika delar av landet, bland andra en Vietmanveteran, en kvinnlig ingenjör med kinesiskt påbrå, en partypingla som nästan dör av en elektrisk chock, en rullstolsbunden genialisk datorspelsinnovatör och en halvdöv, halvt autistisk trädforskare. Det är deras berättelser som sedan korsar varandra i resten romanen, framför allt i den långa avdelningen Stam, för att sedan nå olika slags klimax eller fullbordan i Krona och Frön.
Själva uppbyggnaden är alltså kanske inte speciellt originell, med undantag av den genomgående träd metaforiken. Men Powers personbeskrivningar och lakoniskt färgstarka språk gör att alla nio blir levande och man som läsare börjar känna för dem alla – vilket inte är illa när det gäller så många huvudpersoner. Man vill sluka boken, men på samma gång läsa den så noggrant det går, för skildringen är rik och exakt och till och med dialogen känns trovärdig.
Kanske mest rörande är trädfors karen Patricia Westerford, som förståeligt nog genom sin forskning får presentera de flesta fakta om träd. Själv störs jag inte just av de insmugglade lärdomarna, som visar att Powers som vanligt kan sin sak. Han har tydligt läst Peter Wohllebens Trädens hemliga liv eller åtminstone det mesta Wohlleben läst och mycket annat. Dessutom har han uppenbarligen själv vandrat i skogar i åratal för att lära sig om träd, med alla sinnen öppna. Det handlar om centrala lärdomar om träd som vi borde ta till oss: om deras förbluffande kognitiva förmåga, ändamålsenliga sätt att leva, symbios med varandra och insekter och djur, deras betydelse för naturen under och efter deras liv, men framför allt om deras utsatthet som äventyrar allt liv på jorden.
Att kunna berätta
Nu kan någon tycka att man inte vill bli skriven på näsan. Nej, men när någon gör det så bra som Powers så vill man gärna lära sig – speciellt om man inser att vi inte har mycket tid kvar för att rå om vår planet. Men förstås är Powers också medveten om att man måste ha en bra historia om man vill att budskapet ska gå fram. Så visst har romanen en central intrig och den handlar inte särskilt överraskande om ekoaktivism. Men Powers är realist in i fingerspetsarna och därför handlar det inte om blåögda drömmar som förändrar världen utan om deras konsekvenser i den värld vi lever i.
I likhet med Le Guin skriver Powers också explicit om hur viktiga berättelser är. Han för fram något som inte ens litteraturforskare alltid tycks förstå: hur enögt största delen av all litteratur handlar om fjäderlösa varelser på två ben, att människans arvsmassa ännu till en fjärdedel är densamma som trädens, att primater har formats av träd längre än Homo sapiens har funnits. Powers förstår att om han vill visa att vi ska kunna frångå Rockefellers svar på frågan hur mycket är tillräckligt – ”Bara lite till” – måste han göra det genom en fängslande historia med levande personer. Därför låter vi läsare dem gärna lära oss att Ovidius hade rätt när han i sin berättelsesamling Metamorfoser skrev om hur människan förvandlas till djur eller växter. På den vägen är vi alla, på ett eller annat sätt.
Egentligen är det detsamma om Powers får Man Bookerpriset eller inte. (Förra året gick det till en amerikan, George Saunders för Lincoln i bardo, så kanske Powers redan därför är utspelad.) Det viktigaste är att romanen läses, inte bara för att den är en betydande roman som berikar alla läsare både som läsupplevelse och som ögonöppnare, utan för att så många som möjligt kan svara på frågan som ställdes Rockefeller med ”Bara lite mindre”.
Powers för fram något som inte ens litteraturforskare alltid tycks förstå: hur enögt största delen av all litteratur handlar om fjäderlösa varelser på två ben, att människans arvsmassa ännu till en fjärdedel är densamma som trädens, att primater har formats av träd längre än Homo sapiens har funnits.