Katastrofer och krig
Samtidigt som volontärer i Indonesien gräver en hundra meter lång massgrav för 1 300 döda står jag framför 120 personer på ett seminarium och pratar om cykloner. Jag befinner mig i Bangladesh, i ett land där cykloner, monsunregn och andra naturkatastrofer inträffar med jämna mellanrum. Mitt öppningsanförande handlar om vikten av att alla är på det klara med vem som ringer vem när myndigheterna hissar flaggorna som signalerar att en cyklon är i antågande. Orsaken till att jag över huvud taget är här är att Bangladesh öppnat sina dörrar för närmare en miljon flyktingar.
Till skillnad från jordbävningar övervakas cykloner med satellit och det är relativt lätt att förutsäga vindens styrka och riktning så att människor kan varnas innan ovädren når land. Det borde vara lugnande. Men det känns ännu mera skrämmande. Flyktingarna har just flytt för sitt liv, 85 procent av dem har sett sina familjemedlemmar mördas, många har sett sina släktingar brännas inne. Det sista de behöver är en ny katastrof. Någon föreslår att de alla ska flyttas från kusten längre inåt land.
Erfarenheterna från massevakueringar av den här storleken är att de tar livet av fler människor än cyklonen, konstaterar myndigheterna. Jag stryker det alternativet från listan. Samma dag får min man får ett telefonsamtal från ett annat FN organ. De vill att han ska hoppa på ett plan till Indonesien för att hjälpa till med räddningsarbetet. Han har 24 timmar på sig att nå området. Han avböjer med att förklara att jag redan befinner mig i närheten. Morföräldrarna kan inte alltid hoppa på närmaste plan.
Förr brukade det finnas rätt klara avgränsningar mellan naturkatastrofer och krig, men numera svänger pendeln allt oftare, och allt snabbare, från det ena till det andra. Krigen sker allt oftare också på grund av naturkatastrofer som inte alltid når över nyhetströskeln, men som leder till torka, svält och konflikter. Krig startas av människor. Men den bästa grogrunden för konflikter är sinande resurser. När protesterna som till stor del handlade om krav på ökad demokrati bröt ut i Syrien 2011 hade befolkningen redan genomlevt en fyra år lång torka, som hade påverkat 60 procent av landet. Sättet regeringen skötte situation blev droppen som fick bägaren att rinna över.
I Sahelområdet i Västafrika utbröt – och utbryter nästan dagligen – allvarliga konflikter som leder till krig och massiva folkströmmar. Det är inget sammanträffade att oroligheterna startade efter en långvarig torka. I östra Afrika pågår en mängd konflikter med olika etniska förtecken som bara har en enda gemensam nämnare: den ökade bristen på resurser.
I flyktinglägret frågar jag kvinnorna vad de brukade göra i sitt hemland när de hörde cyklonvarningar. – Det första vi ber dem göra är att lossa repen och öppna grindarna så att djuren kan gå fria. Sedan sätter vi rent vatten, tändstickor, ris och annat i en vattentät säck av plast eller jute och begraver det under jorden. De som bor nära floden fäster säcken med hjälp av bamburötter under vattenytan.
På tio minuter lär jag mig mer än under tio timmars föreläsningar. Och när vi pratat tillräckligt länge om vad de råder sina barn börjar de också berätta om vad som hänt deras barn under den mardrömslika flykten.
Det finns förstås ingen entydig relation mellan naturkatastrofer, flyktingströmmar och krig eftersom konflikter alltid bottnar i ett samspel mellan en rad olika faktorer. Men samtalen om att rycka ut för att stå till tjänst kommer allt tätare. Och de svartvita skiljelinjerna blir bara gråare.
”Förr brukade det finnas rätt klara avgränsningar mellan naturkatastrofer och krig.”