Vårda svordomarna!

Det finns forskning som visar att personer som svär har ett större ordförråd och visar en större intelligens än personer som inte svär. Men det kan knappast gälla när vi kryddar, medvetet eller omedvetet, vårt språk med olika invektiv för kvinnors underli

Perkele, fan, jävlar …

Svordomarna rullar ut som ett pärlband när jag samlar ihop mina mörbultade leder och tar mig upp efter en vådlig vurpa. Svavlet osade som om någon tryckt på en on-knapp. Damen som rusar till för att hjälpa mig ser något förskräckt ut – om det är över min vurpa eller mitt osande språk må vara osagt.

När jag en stund senare omplåstrad slickar mina sår går tankarna till våra språkkryddor. Och jag skäms lite över hur reptilhjärnan som på befallning plockade fram kryddorna.

Egentligen tycker jag bäst om svordomen perkele – med ett hårt rullande r låter det för vad det är. Kraftfullt och vredgat. Finns det något mustigare? Och mera finskt? Det går en historia om hur tyska soldater kommenderade till Finland trodde att perkele betydde häst – alla hästkarlar skrek hela tiden perkele åt sina hästar …

Men helfinskt är det inte. Ursprungligen lär perkele härstamma från det litauiska ordet perkunas eller det lettiska perkons, den kraftfulla åskguden.

Och visst låter perkele som blixt och dunder!

Ju mera jag läser på om svordomar inser jag att jag i mitt val bland kraftuttrycken hör till traditionalisterna när jag tyr mig till himmel- och helveteskategorin, det vill säga ord som bottnar i religionen. Perkele eller perkunas eller perkons likställdes nämligen med djävulen i och med kristendomens utbredning.

Men svordomar som bottnar i religionen verkar ha tappat sin kraft. En mängd varianter som herregud eller sablar är knappast att betrakta som svordomar längre. I dag ger vi nämligen oftast fan i gud när vi vill krydda vårt språk.

Religionens plats tycks ha övertagits av anspelningar på kön, sex och avföring. Kvinnans underliv är värst utsatt då framför allt den yngre generationen till lust och leda saltar sitt språk med den finska versionen vittu eller den mera modesta formen vitsi.

När en programledare i tv brett leende i varannan mening använder ordet vitsi så vrider sig något inuti mig. Jag noterar föräldrar som talar till sina barn och glatt kryddar sitt språk med samma vitsi-uttryck. Uttrycket ses i dag som ett neutralt och vedertaget sätt att förstärka och betona.

Kommer att tänka på allas vår vän kapten Haddock från seriefiguren Tintin. Denna råbarkade, lite enfaldiga men ack så hjärtegoda man som låter svordomspärlor ramla ur munnen i en evig ström: vedervärdiga tryffelsvin, otacksamma sillgrisslor, apspektakel för att nämna några.

Där finns ingen enfald, tvärtom visar hans färgsprakande arsenal av svordomar på intelligens, och Haddock är kanske det bästa exemplet på den forskning som visar att det verkligen finns ett samband mellan svordomar och intelligens.

Två amerikanska forskare, Kristin L. Jay och Timothy B. Jay, har i en undersökning visat att personer som svär mycket har ett större och bättre ordförråd än personer som inte svär. Undantaget i undersökningen var de personer som använde sig av ett sexuellt nedsättande språkbruk. Enligt forskarna visade ett sådant språkbruk inte på begåvning, snarare tvärtom, på en lägre intelligens.

Att kvinnors underliv ska vara det mest använda kraftuttrycket på både finska och svenska i vårt land kan väl knappast tas som ett bevis på intelligens eller ett välutvecklat ordförråd. Det finns åtminstone sextusen finska svordomar eller kraftord att ta till, det har författaren Jari Tammi konstaterat som skrivit en bok om ämnet.

Ja jävlar, visst är det dags att vårda svordomarna!

”Ju mera jag läser på om svordomar inser jag att jag i mitt val bland kraftuttrycken hör till traditionalisterna när jag tyr mig till himmel- och helveteskategorin”.