Vi så gott som levde på hästryggen. Emellanåt gick det dagar i ett sträck som jag inte ens hade skorna på fötterna. Mest rusade vi fram nattetid, ridande i sporrstreck genom spanjorernas läger, skjutande till höger och vänster, och så upp till bergen igen
Äventyraren Fabian Fagerman från Viborg var en orolig själ som under sitt fartfyllda liv hann prova på att vara matros, gerillakrigare i Kuba och uppköpare av elfenben på Guldkusten.
Per-Erik Lönnfors skriver i en essä om finlandsvenske Fabian Fagerman som var gerillakrigare på Kuba.
Nittonårige sjömannen Fabian Fagerman befann sig 1886 i samma situation som Fritiof Andersson i Evert Taubes Samborombon, med den skillnaden att Fabians Carmencita och hennes pappa, plantageägaren Mr. Cook i Mississippi, var med på äktenskapet. Men efter tre månader som tilltänkt fästman tyckte matrosen att livet som landkrabba skulle bli för tråkigt. En natt rymde han och stack till sjöss, för att tio år senare bli frihetshjälte i Kuba.
Strax innan Fagerman for till Havanna träffade han i New York landsmannen E.A. Hedman som skrev ned hans öden och återgav dem i boken Amerika-minnen, tryckt 1923 i Brooklyn.
Felix Fellman, som Fagerman kallas i boken, var son till en smedmästare, också han Fabian, i Viborg. En uppfinnarjocke som konstruerade en praktisk spiralformad dörrfjäder men drömde om att uppfinna perpetuum mobile och flygande maskiner. Så långt bar inte vingarna utan han gick i konkurs, men hann ändå skriva ett brev om världsläget till senaten, det första på finska.
Sonen Fabian gick till sjöss och hann till Australien, Afrika och New Orleans innan han som nittonåring fick hyra på en hjulångare på Mississippi. Ombord träffade han plantageägaren Cook som inbjöd honom att träffa sin dotter. ”Jag förde ett kungaliv. Flickan såg bra ut och vi blevo smått kära i varandra”, berättar Fagerman för sin biograf Hedman.
”Jobbet” bestod i att rida med flickan, spela krocket och annat trevligt. Men frihetslängtan segrade över lyxtillvaron.
Efter flera år till sjöss försökte Fagerman etablera sig på Guldkusten i Afrika, där han som uppköpare av mahogny och elfenben för britterna blev god vän med kung Garthey IV av Winnebah, Kwamin Akyempona, och hans tre döttrar. Men äventyraren tålde inte klimatet, blev svag och saknade aptit och uppmanades av kolonialläkaren Cambell Wright att lämna landet. Om han stannade längre skulle läkaren inte ta ansvaret för konsekvenserna.
Bokagent i New York
■ I mitten av 1890-talet är Fagerman tillbaka i New York, och försöker sig på att sälja böcker, men säger att ”arbetet som bokagent tycks vara ett självmördarjobb” som han måste ta när inget annat stod till buds.
Det är när han ”gått omkring i staden i flera dagars tid utan att få ett enda exemplar sålt” som han uppsöker sin blivande biograf E.A. Hedman och blir bjuden på lunch.
Fagerman är nu 28 år och befinner sig i sitt livs djupaste svacka. Han föddes under Finlands svåraste nödår 1867, som årsbarn med en viss Gustaf Mannerheim. Likt dennes far hade hans egen gått i konkurs och hans mor dött tidigt. Han var medellös, men i motsats till den blivande marskalken hade han ingen rik morbror Albert von Julin som hjälpte honom. Det bar till sjöss, vid 16–17 års ålder.
Tio år senare trampar han de he- ta gatorna i New York och försöker sälja böcker på avbetalning. I Finland är hans enda hållpunkt brodern Robert Fagerman, som försöker skapa sitt eget liv. Att återvända som en misslyckad och utblottad emigrant är inte att tänka på.
Vid samma tid slukade, och svalde, Fagerman den ”gula pressens” historier om spanjorernas illdåd mot de hjältemodiga revolutionärerna i Kuba – journalistik som var gångbar i upplagekriget. Det måste ha gett Fagerman idén till en ny start i livet.
Han uppenbarade sig hos Hedman ”med strålande anlete och full av entusiasm”:
”Kom med nu, så fara vi till Cuba och kriga”, föreslog han muntert.
Frihetskriget på Kuba hade brutit ut år 1895, lett av advokaten, poeten och journalisten Jose Marti som stupade under de första skärmytslingarna.
Om det var äventyret, drömmen om hjältedåd eller sympatin för kubanerna som lockade Fagerman är omöjligt att säga. Men de amerikanska tidningarnas upprörande berättelser om hur kubanerna blev behandlade av spanjorerna gav paralleller till det samtida ryska förtrycket i Finland.
Dömd att skjutas
■ Innan Fagerman blev gerillakrigare fick han andra uppgifter av den kubanska juntans högkvarter i New York, där han anmält sig som frivillig. Den sysslade med att köpa upp vapen som sedan skulle smugglas till Kuba. För den uppgiften lämpade sig den spansktalande finländaren väl. Han gick ombord på ”en skonare fullastad med vapen, ammunition och andra krigsförnödenheter” som skulle skeppas till Havanna.
När smugglingen lyckades fick rebellerna upp ögonen för Fagermans lämplighet som kurir. Med sitt europeiska utseende och sitt finskryska pass kom han lätt igenom de spanska linjerna.
Efter några framgångsrika uppdrag blev Fagerman gerillasoldat, med ”gevär, häst och revolver och annat som tillkommer en guerillakrigare”.
Om livet som sådan berättar han: ”Vi så gott som levde på hästryggen. Emellanåt gick det dagar i ett sträck som jag inte ens hade skorna på fötterna. Mest rusade vi fram nattetid, ridande i sporrstreck genom spanjorernas läger, skjutande till höger och vänster, och så upp till bergen igen, där spanjorerna icke kunde finna oss.”
Angenämare var det när rebelllerna gästade någon hacienda, ”där vi behandlades som prinsar av unga förtjusande cubanskor. De trakterade oss med kaffe, smörgåsar och annat gott som de i en hast kunde anskaffa. Med stor färdighet tvinnade de mellan sina fingrar cigarretter, som de leende stucko mellan våra rökhungriga läppar och sedan antände”.
Så berättade Fagerman för sin vän Hedman och visade stolt upp kaptensfullmakten han fått efter alla sina bragder.
Den trovärdigaste rapporten om Fagermans krigsdåd kommer från ett gulnat viborgskt tidningsklipp som citerar ett brev från Fabian till brodern Robert, daterat 24 augusti 1898. Han skriver att han under två och ett halvt år deltagit i 85 heta strider mot spanjorerna. Han hade den 7 oktober 1896 blivit sårad av två Mauserkulor, det ena i högra benet och det andra i sidan. Den 10 december 1897 blev han allvarligt sårad i bröstet. Den tidigare skadan lämnade honom halt för livet.
Från det farligaste tillbudet klarade han sig oskadd och med livet i behåll. Det berättar han om för sin ”Hedersbroder Robert” långt senare. i ett brev daterat den 10 januari 1923:
”Jag hade fört depescher att föra öfver fiendens leder, lyckades utföra min mission men råkade på återvägen komma ibland spanska trupper. Jag ref sönder qwittot men de sågo mig ej. Kommen helskinnad till cubanska lägret då jag ej hade qwittot ställdes jag inför krigsrätt och blev dömd att skjutas. Till svarstal sade jag: ’Ifrån detta landet jag kommer fruktar man ej att dö’. Men till all lykka red en vän in till vårt läger med rapport att jag uppfyllt uppdraget”.
Första mediekriget
■ Det kubanska upproret ledde efter tre år till det spansk-amerikanska kriget, som har kallats för det första mediekriget. Tidningsmogulerna Joseph Pulitzer och William Randolph Hearst, förebild för Orson Welles Citizen Kane, förstod att ingenting säljer tidningar så bra som ett litet krig. The New York World och The New York Journal hetsade opinionen med blodiga berättelser, verkliga fake news, med lindrig kontakt med fakta.
The Journal skickade tecknaren Frederic Remington för att avbilda hemskheterna, men denne telegraferade att allt var lugnt, att det inte skulle bli krig och att han ville komma hem. Hearst svarade:
”Stanna kvar. Du skaffar fram bilderna och jag ordnar kriget.”
Tidningskungarna skapade knappast kriget, men de bidrog till det. USA hade länge haft ett gott öga till Kuba, och amerikanska sockerfabriker hade intressen att bevaka. När pansarskeppet USS Maine sjönk efter en explosion i Havannas hamn förklarade USA krig mot Spanien, antingen det var ett terrordåd eller en olycka som utnyttjades som provokation.
Kriget pågick från april till augusti 1898, då Kuba fick sin självständighet på bekostnad av att bli ockuperat av USA. Landet hade en amerikansk militärguvernör fram till 1902, då Kuba utropades till republik. USA förbehöll sig dock också efter det rätten till militära ingripanden
Kubas historia präglas lika mycket av sitt läge mellan Spanien och sin stora västra granne som Finland av grannskapet till sin östra och till Sverige, men ödet har behandlat Finland bättre.
Huruvida Fabian Fagerman hade några ideella motiv för sitt krigande framgår inte av hans egna berättelser för Hedman eller av hans brev. Någon slags lojalitet mot kubanerna måste ha väckts för att i flera år uthärda strapatser och fara för livet. Det enda ekonomiska utbytet var en skuldsedel på 2 000 dollar, ”... den sålde jag till en jude för några hundra dollar. Pengarna gingo dock på några dagar i sus och dus, du vet ju, en gammal sjöman och krigare kan icke hantera pengar ...”
Uppslagen förlovning
■ Från Kuba reste Fagerman till England tillsammans med en engelsk vapenbroder. Han togs väl emot av vännens rika familj, fick jobb hos hans far och reste några år som försäljare av babbitmetall. Han blev rentav förlovad med sin kamrats syster, men pappan var inte lika förtjust i den tilltänkte svärsonen som Mr. Cook i Mississippi.
– En vacker dag kallade han på mig, gav mig en biljett till New York samt 300 pund sterling och sade, att det nog är bäst för mig att resa till Kuba igen och bli karl, berättade Fagerman.
Fabian Fagerman reste från Southampton den 28 juli 1906, började festa upp pengarna redan på båten och hamnade igen på dekis i New York. Han skickade förlovningsringen i ett paket till sin fästmö tillsammans med hennes brev och små gåvor han fått. På paketet skrev han ”Not Wanted”, icke önskad.
– Hon förstår nog att jag har slagit upp förlovningen, inte blir jag någonsin karl nog att gifta mig, konstaterade han
Sedan bar det av till Kuba igen, och berättelsen börjar likna en rövarhistoria. Det skulle bli presidentval och statskassan plundras med möjlighet för en dusör för sympatisörer, bland dem finländaren.
Därav blev intet, men Fagerman fick bevisligen jobb av immigrationsmyndigheterna med uppgift att inspektera inkommande passagerarfartyg. Eftersom lönen inte räckte för Fagermans livsstil inledde han ”en liten extra beskattning” av fartygen. Men kaptenerna tröttnade på att betala mutor och angav Fagerman för myndigheterna. Det ledde till att ”de samvetslösa banditerna gåvo mig sparken, utan att jag haft tid att göra några besparingar”.
Tillbaka till New York för att leva på snabblån av sina vänner, tills Fagerman för en tid fick ett visstidsjobb som arbetsförmedlare. Men oron släppte inte, utan han for till Afrika för att visa ”levande bilder” för urinvånarna, med elfenben som inträdesbiljett. Han tvingades dock ge upp också det projektet, och var snart tillbaka i Karibien, utan elfenben.
Diplom och medalj
■ I Havanna får Fagerman äntligen år 1919 erkännande för sina insatser i Kubas självständighetskrig 1895– 1898. I sin bok Ärans medalj (Borgå 2010) berättar K-G. Olin att Fagermans tidigare vapenbroder, Kubas mångårige president Mario Garcia Menocal 1919 gav honom en utmärkelse, diplom och medalj.
Något år efter det utrustas frihetshjälten med ett rekommendationsbrev för ”libertadoren” som ”utgjutit sitt blod i Kubas heroiska krig”. Med det i fickan reser han, sjuklig och utfattig, till Rotterdam där den finländska vicekonsuln Urho Sarajas den 20 juli 1922 utfärdar ett finskt pass för ”handelsresanden Fabian Fagerman, 170 cm, hår ljusbrunt och ögon grå”.
Sina sista dagar upplever Fagerman på Viborgs kommunala sjukhus, därifrån han den 2 februari 1923 skriver till hedersbrodern Robert att världen är alldeles galen, mänskligheten har det allt odrägligare att leva och att den korta tid han ännu själv fungerar på jorden kunde vara trevligare, men: ”eget fel”. Han är ändå ”likgiltig för döden, jag har sett den i ögonen många gånger”. Undertecknat ”Fabi”. Hans stoft vilar nu på en skövlad kyrkogård i Viborg.
Fabians två kända kärleksaffärer ledde inte till äktenskap eller efterkommande, men hans bror Roberts sonson Peter Fagerman har hållit hans minne levande. Peter har gett uppgifterna för denna artikel, och Peters kusins dotters man Laurent Jouffe har i Frankrike producerat rommärket Orava till hans ära, med en ryttarbild av hjälten som etikett.
Vi så gott som levde på hästryggen. Emellanåt gick det dagar i ett sträck som jag inte ens hade skorna på fötterna. Mest rusade vi fram nattetid, ridande i sporrstreck genom spanjorernas läger, skjutande till höger och vänster, och så upp till bergen igen, där spanjorerna icke kunde finna oss.